Den subjektiva effekten av psykofarmaka och längtan att bli sig själv

Jag vill knyta an till Anna Karins tips och inlägg om serien Mina två liv, särskilt uppdateringen från den 11 juni om det biologiska synsättet som till stor del genomsyrar programmen. Men det finns också hopp.

I avsnitt två av Mina två liv (kan ses fram till den 9 juli) intervjuas bland annat konstnären och universitetsläraren Fia Backström som vände det biologiska synsättet inom psykiatrin ryggen och hittade andra sätt än psykofarmaka, sätt som hjälpte henne. Hon berättade i programmet att det var väldigt svårt för henne att acceptera en livstidsdom i att äta medicin resten av livet. Hon ville inte ha en massa gifter eller saker i kroppen och ser på medicineringen som ett slags kontrollsystem, och det systemet gör en massa med perceptionen, det kognitiva systemet, känslolivet, ja, med allt som är mig, framhöll hon. Och hon kunde också berätta att hon lyckats fasa ut medicinen och även fått hjälp med att sluta med litium.

Erfarenheter som de som Backström nämner, till exempelvis påverkan på det kognitiva, tas upp i en nätstudie av Moritz med flera. De undersöker hur antipsykotisk medicin utövar sin effekt på dem som tar dem. Forskaren Dr. Simon McCarthy-Jones, verksam bland annat vid psykologiska institutionen, Durham University, UK., bloggar om studien i sin ena blogg. Studien som är en nätstudie omfattade 95 personer som alla hade erfarenhet av att ha medicinerat med antipsykotisk psykofarmaka. Deltagarna fick besvara ett frågeformulär innehållande 49 frågor angående de subjektiva effekterna av att ta antipsykotisk psykofarmaka. McCarthy- Jones framhåller att deltagarna huvudsakligen tycks ha blivit rekryterade från modererade tyska diskussionsforum för personer med psykoser och andra psykiatriska diagnoser.

Under fem olika punkter redovisar Mc Carthy-Jones studiens resultat. Bland de fem punkterna nämns t. ex. att patienterna med bestämdhet och ganska konsekvent tillerkände medicinerna en dämpande effekt på känslorna, att de kognitiva förmågorna blir till ett töcken samt minskad glädje. Patienterna rapporterade också att de blev mer osäkra (doubtful – ett ord som också har konnoteringar av tvivel och villrådighet).

De huvudsakliga subjektiva upplevelserna av deltagarna i studien var just osäkerhet, avtrubbning, (numbing), och att dra sig undan från gemenskap, (withdrawal).  Att de negativa effekterna var de som till största delen blev de rådande.

McCarthy- Jones återger också några av de begränsningar som författarna själva ger uttryck för att studien har. Den första begränsningen enligt dem är att självrapporterade bedömningar gjorda av psykospatienter bör ses som problematiska därför att dessa patienter konsekvent har visat sig sakna metakognitiv medvetenhet. Mot detta invänder McCarthy-Jones att det tycks framkasta att människor diagnosticerade med psykos inte kan ses som tillförlitliga, utan istället bli ifrågasatta, när det gäller att riktigt återge sina erfarenheter av antipsykotisk medicinering, vilket i bästa fall är ett diskutabelt påstående enligt McCarthy-Jones. Han vänder resonemanget och frågar sig: Om en person sa att antipsykotisk medicin var bra för dem, skulle då någon ifrågasätta om de hade rätt på basis av att det som de skulle säga sades på grund av att personerna saknade ”metakognitiv medvetenhet”?

Moritz med flera noterar också en annan viktig begränsning enligt McCarthy-Jones, nämligen att urvalet bestående av Internetanvändare förmodligen är olikt ett kliniskt urval eftersom det förra består av en subgrupp av subjekt som är ovilliga att undergå behandling och därmed mindre följsamma med det psykiatriska hälso- och sjukvårdssystemet.

Simon McCarthy-Jones slutsats eller summeringen av studien lyder så här: Det är tydligt att vi behöver nya sätt att hjälpa människor på. Och vi behöver dem i går.

Jag ska inte redogöra för mer av blogginlägget utan hänvisar till den referens som McCarthy-Jones ger.

/Helle

Referens: Moritz, S.,Andreou, C., Kilngberg, S., Thoring, T., Peters, M.J.V. (2013). Assessment of subjective cognitive and emotional effects of antipsychotic drugs. Effect by defect? Neuropharmacology, 179-186.

Se och läs gärna också:

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s