The Days of Abandonment av Elena Ferrante

Jag kunde inte lägga bort den här romanen. Elena Ferrante kommer att få dig att flyga i luften – Alice Sebold, författare till The Lovely Bones. (citatet är fritt översatt från engelskan).

Vad gör du om du får syn på ett sådant omdöme på bokomslaget till en roman du av en slump hittar på biblioteket? Jag lånade boken med omedelbar verkan, och jag blev inte besviken. Romanen är lysande och intressant och insiktsfull i skildringen av en kvinna i upplösning. Också barnens utsatthet i berättelsen får liv.

bok1Strax efter lunch, medan de dukade av bordet en aprileftermiddag, berättar Mario för sin fru Olga att han vill lämna henne. Efter femton års äktenskap beger han ut sig genom dörren. Timmarna går, men Olga är övertygad om att det inte var något allvarligt som låg bakom makens utbrott. Hon är förvissad om att han ska komma tillbaka, han hade ju inte ens sagt adjö till barnen. Men dagarna går, och mannen kommer inte tillbaka. Detta är inledningen till romanen The Days of Abandonment (den har ännu inte översatts till svenska, men titeln betyder ungefär Dagar av övergivande; verbet to abandon att överge, att lämna, kan också betyda t ex att ge upp eller svika). Författare är pseudonymen Elena Ferrante , som skrivit boken i jagform. Boken kom ut på originalspråket italienska 2002, och i engelsk översättning av Ann Goldstein 2005.

Vissa läsare har funnit Ferrantes beskrivning av en övergiven kvinna skandalös, men så beskrivs hennes språk också som brutalt ärligt och skoningslöst.

En natt dyker ett minne upp från Olgas barndom i Neapel. Det är en mörk gestalt som träder fram – en kvinna som blev lämnad av sin man för en annan kvinna, en kvinna från Pescara, och från den dagen såg ingen i grannskapet till honom igen. Om nätterna hördes skriken från kvinnan. Varje natt grät hon, och hon förvandlades från en vacker, glad kvinna till en kvinna i förfall, som inte tvättade sig eller gjorde något åt håret – en frånstötande kvinna. En stackars lämnad kvinna. Det var en kvinna som innan det tragiska, när hon kom hem från sin shoppingtur med sina tre barn, alltid stannade om hon såg Olga sitta i trapphuset, och grävde fram karameller ur väskan åt henne. Efter det att mannen lämnat kvinnan benämns hon poverella (den stackars kvinnan) av Olgas mor och grannfruarna. Olga hör allt om kvinnan från sin plats under kaffebordet. Här ingjuts skräcken för poverellan. Socialisationen pågår hela tiden intensivt under barndomen.

Att bli lämnad som mor och maka slår särskilt hårt i den romersk-katolska kulturen föreställer jag mig, speciellt som den katolska kyrkan som huvudregel inte erkänner skilsmässa.

Barnen i boken, de är som fågelungar, ännu inte flygfärdiga, som, just som sin mor, får en knuff som nästan får dem att tappa andan och slungas ut ur boet; för ett kort svindlande ögonblick upplever de ren skräck och tvingas beskåda avgrunden inunder. Sin egen upplösning till trots, Olga får inte och kan inte lämna barnen. Hunden offras (jag tycker mig ana en viss offersymbolik här), den äter genom en olyckshändelse gift, och dör. Barnen är vilsna och skräckslagna, den välkända ordningen har omkullkastats. De känner inte till förtröstan i sig själva; den måste ännu komma från de vuxna; mammas och pappas försäkran om att allt kommer att bli bra, att allt kommer att ordna sig, att de inte är tillspillogivna.

I det perfekta, idealiska barndomslandet är det de vuxna som bär på tröstens evangelium, de måste komma med de glada nyheterna, visa att det finns mark att landa på. När de tillfälligt är skeppsbrutna i tillvaron måste de kunna trolla fram ränseln med skeppsskorporna och den sista skvätten vatten. Med andra ord ta fram färdkosten och peka mot det ännu inbillade land som måste finnas där trots allt; bara en orubblig tro kan få den imaginära kartan att bli verklighet.

Olga är den enda som kan genomföra detta, för Mario, fadern, håller sig utom räckhåll. Men ytterdörren går i baklås och går plötsligt inte att öppna – något som Olga varit med om förut, på en annan plats, en annan tid. Men då stod hon utanför. Nu är hon innanför.

Dörren är tung symbolik (enligt Coopers Symboler – en uppslagsbok, så är tolkningarna många).  Så länge dörren är stängd är Olga och barnen utestängda från hopp och befrielse och nya möjligheter. En dörr symboliserar också den stora moderns skyddande aspekt och övergången till ett annat tillstånd, en annan värld. Så länge dörren vägrar öppna sig är de utestängda från detta.

Så det är i ett ”stängt rum” som övergivandet får sin kulmen, en våning där sonen Gianni ligger sjuk i hög feber, där telefonen är avstängd (för att räkningen inte är betald), och mobilen inte fungerar, så det går inte att ringa efter hjälp, vare sig till Mario eller låssmed, läkare eller veterinär. Olga och dottern Ilaria kämpar med att få bukt med låset, kämpar för att få kontakt med grannen inunder. Det är till grannen Olga sätter sin tilltro. Och det är nog så vi måste göra, ha tilltro till våra medmänniskor. Det finns alltid några ansikten som skymtar fram som vi kan sätta vårt hopp och tillit till. Så var det också för Ferrantes huvudperson. Dessutom var det en relation som inbegrep mer än så, ur den blommade både romantik och kärlek.

Men för att återgå till poverella-tematiken, poverellan som bildar en prismatisk lins där hon är allt, den rubbade, den försmådda, utblottade, och stackars kvinnan – allt detta som Olga inte vill kännas vid i sig själv. Poverellan, som blivit till en mäktig kulturellt betingad symbol i Olgas undermedvetna, bryter fram som en hallucination när bristningsgränsen är nådd. Och det är i det ”stängda” rummet som Poverellan breder ut sig och tar plats. Man kan nästan säga att det är hon som lotsar Olga genom det värsta av krisens olika faser. Inte minst genom ett febrilt skrivande. Och Olga är i själva verket författare till yrket, men har sedan länge tappat kontakten med sin skrivarådra, och mer eller mindre resignerat. Genom krisen reintegreras (reintegrera betyder ungefär hjälpa tillbaka) poverellan med Olga, och den mörka representationen av henne avkläds allt skrämmande. Men på vägen dit har Olga bland annat hunnit med att skrämma slag på Mario och hans nya unga fru, som hon utsatt för en attack på öppen gata.

Ur allt detta som tilldrar sig, både på det yttre och inre planet, sker ett uppvaknade och Olga inser att hon gjort ett misstag som trodde att hon inte skulle kunna leva utan Mario. Grannkvinnan som grät ut sina känslor i sin våning i Olgas barndomskvarter blir begriplig. Inte minst all den skam och rädsla som var/är förknippad med att bli lämnad.

Nyckelscenen är för mig när Olga står framför badrumsspegeln och betraktar sig själv, och inser, att hon inte enbart är den Olga hon trodde sig vara:

Tack vare att badrumsspegeln har speglar i sidopanelen så såg jag de båda halvorna av mitt ansikte separat, långt ifrån varandra. Först drogs jag till min högra profil, sedan till den vänstra. De var båda fullständigt obekanta för mig, normalt sätt använde jag mig inte av panelens sidospeglar. Jag kände igen mig enbart i spegelbilden av mig själv som reflekterades av den stora frontspegeln. Jag försökte arrangera speglarna så, att jag kunde se från sidan och framifrån samtidigt. Det finns inget tekniskt sätt att avbilda på, hittills, som har överstigit spegeln och drömmen. Titta på mig, sa jag till spegelglaset i en viskning, ett andetag. Spegeln summerade upp min situation. Om spegelbilden rakt framifrån försäkrade mig, genom att säga till mig att jag var Olga och att jag kanske skulle nå till slutet av dagen lyckosamt, varnade mig mina två profiler att så inte alls var fallet. De visade mig min nacke, de fula levande öronen, den lätt böjda näsan som jag aldrig tyckt om, hakan, de höga kindknotorna, och den strama hudens vita papperssidor över kinderna. Jag kände det som att, över de där två halva delarna, hade Olga knapphändig kontroll, hon var inte så väldigt motståndskraftig, inte väldigt uthärdande. Vad skulle hon göra med de här två spegelbilderna. Den värre sidan, den bättre sidan, det doldas geometri (fritt översatt från engelskan).

Det här betraktandet, den intensiva ”självrannsakningen” i spegeln fortsätter och når sin höjdpunkt på de närmast följande sidorna.

Boken kan läsas som en modern saga, och däri ligger en speciell charm. En saga där prinsen får sin prinsessa efter många prövningar och men, och där häxan är förlagd till själens utmarker och inte till en stuga i skogen.

Inför publiceringen av den här texten beställde jag boken igen för att kolla några detaljer, men fick efter några dagar ett vänligt meddelande från biblioteket om att boken var försvunnen…

/Helena Maria

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s