Med naturen som hälsofrämjare går vi mot förbättrad folkhälsa

– Vi har en skyldighet att hjälpa den urbaniserade befolkningen att anknyta till naturen, säger Matti Tapaninen, områdeschef för Österbottens naturtjänster, Forststyrelsen/Metsähhallitus i Finland. Bild: Helena Lindbom

Den fysiska hälsan är viktig för alla, men Matti Tapaninen, bland annat områdeschef för Österbottens naturtjänster  i Forststyrelsen (Metsähallitus) och ordförande i ”EUROPARC Federation Working Group on Protected Areas and Health”  tror att de största hälsovinsterna finns inom psykisk hälsovård. Detta läser jag i en artikel på Slu.se:s externwebb, som handlar just om ”Naturupplevelser och hälsa” se här.

Matti Tapaninen betonar att forskningsresultat från många studier ger starka belägg för naturens betydelse för personer i stress eller depressioner.  (läs mer här om just forskningen kring naturens betydelse för hälsa)  Vidare säger han i artikeln att det runt om i världen utvecklas behandlingsformer med naturen som verktyg.  Han berättar att i Danmark och Skottland ligger man långt framme, och där anlitas naturvägledare i rehabiliteringsprogram.  Han framhåller att i Finland så riktas åtgärder till personer i socialt utanförskap, främst unga.

Så här uttalar sig Matti Tapaninen i direktcitat i inlägget:

Det finns unga människor som har så svårt med sociala kontakter att de blivit isolerade i sina hem . Här kan naturvistelser vara det första steget att ta sig ut igen. Vi har även rehabilitering för personer som har utsatts för tortyr. Det är exempel på områden där naturen kan hjälpa. Här behövs samarbeten mellan yrkeskunniga inom många sektorer: naturvägledare, förvalatre av naturområden och hälsovårdspersonal.”

Naturvistelser kan vara första steget för unga som isolerar sig i hemmen. säger Matti Tapaninen, bland annat initiativtagare till projektet OpenAir, genom vilket Forststyrelsen och Uleåborgs Diakoniinstitut arbetar för att främja naturbaserad hälsa och välmående bland Uleåborgs invånare och besökare. Bild: Helena Lindbom

Vidare beskrivs i inlägget hur Matti Tapaninen ser att  uppsökande naturvägledning i stadsnära miljöer kan bli det avgörande insteget till naturen. Naturvägledning och naturvistelser kan också hjälpa till att överbrygga de allt tydligare ojämlikheter i hälsa som Matti Tapaninen och hans kollegor ser, poängteras det.

Matti Tapaninen, som också är medlem i IUCN:s Health Task Force, säger också i inlägget följande:

”Det här ger helt nya arbetsområden för oss som arbetar professionalt med naturvägledning. Vi har ens kyldighet att hjälpa den urbaniserade befolkningen att anknyta till naturen. Vi måste arbeta aktivt med förskola, hälsovård, äldreomsorg. Här finns oändliga möjligheter för naturvägledare. Vi kan bli en viktig del av hälsovården.”

/Helena Maria

 

Referenser och länkar:

Läs gärna inlägget ”Naturen hänger samman och vi behöver återkoppla till den”, se här

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Psykiatri är ett av Frölunda Kulturhus teman i höst.

På Frölunda kulturhus kan man just nu se utställningen ”Ensamhetsmaskinen” mellan den 5 oktober och den 10 november.

Innan jag träder in i konsthallen har jag suttit en bit längre bort i foajén, i riktning mot Folktandvården, och sett en fantastisk film av Annica Engström, där Gunnel Bergstrand, född 1935, berättar om hur hon för drygt femtio år sedan kom som tjugoåring till Restad mentalsjukhus i Vänersborg.  Det är en otrolig upplevelse att få höra denna kvinna berätta och jag ska återkomma till hennes berättelse och återvändandet till Restad som filmen handlar om (se inlägget (det föregående) här).

I Konsthallens programblad läser jag att nio berättare i olika positioner finns med i utställningen vars berättelser framförs av nio andra röster.

Gemensamt vittnar de alla om diagnossamhällets syn på den trasiga hjärnan, och den brist på lyhördhet som drabbar den enskilde som söker vård i psykiatrin i dag.”

Det går också att läsa berättelserna.

Ett skulpturverk befinner sig bakom ett brett band som fungerar som en spärr på vilket det står ”Förbjuden ingång”.  Det är harar. De är vita och deras karaktäristiska öron tycks lyhörda i all dess kroppsliga stumhet. Ett lyhört  ängsligt lystrande efter steg, hurringar eller hårda ord. Det står i programbladet: ”Hararna inuti sover, inget annat.”

Jag bestämmer mig att återvända en annan dag då det förhoppningsvis är lugnare; som det är nu är det mycket ljud och buller utifrån foajén och ur små minihögtalare strömmar hela tiden de olika berättelserna ut. Utställningen är så finstämd, den hade förtjänat en lugnare plats, en stor och rymlig plats men där man kan stänga en dörr bakom sig och stänga ute alla andra röster för att få koncentrera sig på de lågmälda vittnesbörden som varit stumma länge nog.

Utställningen är gjord av konstnären Marie Obbel Bondeson som jobbar som Artist-in-vården på Gävle sjukhus. Hon har också skrivit en bok som man kan bläddra i som heter ”Elefanten och jaget – Elefantens betraktelser i psykvården.” se här

Mitten av rummet domineras av en storbildskärm där en intervju under rubriken ”Breaking the Silence ”med universitetslektorn, författaren och psykoterapeuten Carina Håkansson, rullar.  Där stannar jag upp och börjar lyssna just som hon berättar att neuroleptika både ger kroppsliga besvär och att det händer något med ens sinne, eller själen – om jag får använda det uttrycket, tillägger hon inför intervjuaren som inte syns i bild.

Carina Håkansson, som också leder Stiftelsen Det Utvidgade Terapirummet, berättar vidare om en FN rapport från 2017 (se här) som handlar om mänskliga rättigheter och som slår fast att psykiatrin har körts i botten, och kanske inte är det system som man ska mötas av när man har sociala, psykologiska, ekonomiska, psykiska eller psykiatriska problem. Håkansson förklarar också att den här rapporten är nästintill  okänd här i Sverige. I intervjun tydliggör hon också att även den delen av psykiatrin som ligger utanför, öppenvården, om man ser ut över landet, har fokuset inställt på medicinering.

Under mitt lyssnande får jag reda på att första gången man kommer till öppenvården måste man få en diagnos, i alla fall senast vid andra besöket. Och det oftast av en person som har en manual på närmare hundra frågor, men ingen kännedom om patienten.  Carina Håkansson förklarar att det inte är många som vet detta när de kommer till öppenvården med sin ångest, depression och/eller trauma. Med andra ord bedöms jag utifrån hur jag sitter i stolen, tänker jag. Hur jag svarar, om jag svarar. Om jag kan svara.

Jag läser också ett A4 om International Institute for Psychiatric Drug Withdrawal” (IIPDW) som grundades 2016, och vars konferens i Göteborg Talbart nyligen skrev om se här (och som vi hoppas återkomma till).

Glädjande är också att det kommer att ske ett samtal runt utställningen Ensamhetsmaskinen torsdagen den 24 oktober klockan 18 under rubriken ”Den sociala frågan i litteratur, forskning och terapeutisk praxis.” Medverkande är Carina Håkansson, författare och socionom Susanna Alakoski, som tillsammans med Carina Håkansson är en av grundarna till nätverket Sociala frågan, och Zulmir Bečević, fil dr i Tema barn, lektor och forskare vid institutionen för socialt arbete. Samtalet är ett samarbete med Folkuniversitetet och institutionen för socialt arbete.

Den 4 oktober höll Nätverket Sociala frågan, som bildades 2017, ett möte i Stockholm läser jag på  extendedroom.org./sv/natverket-sociala-fragan , ett möte som bland annat bjöd in till att diskutera och drömma om ett ”socialt pride”  – en process som ska bli spännande att följa . Och som jag ser det,  går hand i hand med exempelvis det arbete som  Elisabeth Puntzi , ledare för ”Centrum för Kritiska Kulturarvsstudier”  bedriver och som hon tillsammans med de övriga författarna gav uttryck för i den ”inbjudan och efterlysning av artiklar” som gick ut inför konferensen i juni i år. (se föregående inlägg)

/Helena Maria

 

”Pat. är frisk och pigg för övrigt”

Gunnel Bergstrand, född 1935, fick en chock när hon efter femtio år, utan kontakt med sjukvården som patient, kom till Högsbo sjukhus. Alla var så vänliga.

Hon berättar sin historia från en bildskärm i en trettio minuter lång film av Annica Engström i en av de breda korridorerna på Frölunda kulturhus.

Vänligheten chockade Gunnel Bergstrand för hon blev intagen på Restad mentalsjukhus när hon var 20 år, och var van vid en helt annan behandling.

Vänligheten öppnade upp en massa; associationer från sjukhusvistelserna kom tillbaka med full kraft och Gunnel Bergstrand började bearbeta sina minnen vilket resulterat i boken ”Pat. är frisk och pigg för övrigt, (2011), Recito förlag.

I hennes journal, som hon begärde ut, och som vi får se utdrag ur i filmen, står det bland annat: ”…lugnar sig en aning, hyperaktiv, kan inte hålla avstånd.”

Gunnel Bergstrand, som var sjuksköterskeelev, anlände till Restad tillsammans med sin mamma, prästen och en granne som hon bett följa med.

Restad mentalsjukhus invigdes 1905 som ett av de största i Sverige på den tiden. Namnet då var ”Vänersborgs hospital och asyl, och var uppfört enligt medicinalstyrelsens arkitekt Axel Kumliens ritningar. Över tusen vårdplatser inhystes i dess byggnader.

Det var 1956, i augusti månad som Gunnel Bergstrand frivilligt kom till Restad. I filmen visar Gunnel Bergstrand själv runt på den gamla stormavdelningen. Vi får också se bilder av de vackra numera kulturhistoriskt värdefulla omgivningarna. Kanalen med den långa bryggan ut som hon försvann ner till när mamman och de övriga pratade med läkaren om hennes tillstånd. Det stod sedan i journalen att patienten hade försvunnit och var svår att hitta.

Diagnosen blev manodepressivpsykos, och Gunnel Bergstrands tilläts inte fortsätta sin utbildning till sjuksköterska.

Det är en berättelse som berör, och som jag känner igen mig i  mycket (även om min första erfarenhet av mentalsjukhus kom knappt 25 år senare). Och jag vet att det är många fler än jag som gör det, och jag hoppas att filmen når ut till många, många. Inte minst till äldre, som Gunnel Bergstrand, eftersom den psykiska ohälsan ökar även bland denna grupp se här. En grupp som jag tänker har ”fostrats i en mycket hård skola”, där man inte talade om sig själv, sitt inre, sitt psyke. ”Huvudet” var ett känsligt ämne.

Gunnel Bergstrand berättar om hur behandlingen på mentalsjukhuset, den diagnos hon fick,  hur hon behandlades och vad hon upplevde, men också vad hon bevittnade; hur detta påverkade de möjligheter hon hade och de val hon gjorde för resten av hennes liv.

En av de händelser som Gunnel Bergstrand tar fram är hur hennes församling reagerade när hon stod beredd att börja berätta om den här delen av sitt liv.  De ville inte att hon skulle gå ut med det i tidningen, att hon ”legat i bälte och härjat på Restad”. Hon framhåller att människor inte ska komma och säga att det ”inte är något” med en psykiatrisk diagnos.  Gunnel Bergstrand menar att de människorna inte förstår hur djupt skammen över en psykiatrisk diagnos är och hur den kan följa med resten av livet. Inte minst när det gäller att ta körkort.

Gunnel Bergstrand säger att hon har tänkt på hur lätt det är att kapa en identitet nuförtiden och de tankarna ledde vidare till den lilla kyrkogården som ligger i utkanten av sjukhusområdets västra del. I sluttningen ner mot kanalen står det hundratals kors, berättar hon. En del är det bara siffror på medan personalens, exempelvis sjuksköterskorna och läkarna har med namn och allt och hur mycket de saknas av anhöriga, påpekar Bergstrand i filmen.

-Vem var 2611, frågar sig Gunnel Bergstrand i filmen, och vi får se en bild på ett järnkors med dessa siffror på. Begravningsplatsen med är omgiven av höga granhäckar och de numrerade järnkorsen är många. Förutom siffrorna står det ett K för kvinna, ett M för man.

– Vem var 2611, upprepar Bergstrand och fortsätter:

– Jag vill komma ihåg alla dessa kvinnor som gick runt i en ring och aldrig kom ut någonstans.

De här människorna som är begravda här, berättar hon vidare, fick inte ens ha sitt namn med, för de skulle glömmas eftersom de varit psykiskt sjuka.

-Jag kan inte glömma. Jag tycker att de här människorna behöver upprättelse, om än i efterhand.

 

I sin kondenserade, men innehållsrika bok berättar hon bland annat om ett av hennes mammas besök. Det kryper fram att hennes bror för några dagar sedan hade åkt hela vägen till Restad på sin vespa, tio mil. När han stod framför dörren till avdelning 10 fick han inte komma in, relaterar Bergstrand i boken. Avdelningssköterskan tog emot honom och rapporterade att hans syster helt enkelt var för dålig för att ta emot besök. Han hade åkt förgäves,  och fick ta sig hem de tio milen igen på vespan. Jag citerar:

Utan omsvep berättade mamma besvikelsen. Sköterskan hade inte ens gett mig någon hälsning från min bror. Hon visste inget om hur intensivt, jag längtade efter någon, som kände mig. Vad är friskt och vad är sjukt?

De kunde låsa in mig – de kunde låsa ute honom. Mamma berättade som det var.

– Vet du, när han kom hem grät han.

De tårarna har betytt mycket för mig.

(ur Journalen: 16.9. Besök av modern och en broder)  (sid. 21 i boken  ”Pat. är frisk och pigg för övrigt”. 2011. Recito förlag)

 

 

(se också översiktsplan Restad- Brinketorp)

*

Gunnel Bergstrand får mig att tänka på den spännande interdisciplinär konferens som hölls den 11-12 juni i Göteborg år som handlade om psykiatrins kulturarv: ”The Material and Immaterial Heritage of Psychiatry.” (Psykiatrins materiella och immateriella kulturarv).  Gunnel Bergstrand är med och skriver ”Mad Peoples History”, (jag inväntar en bra översättning till svenska…kanske ”Dårarnas historia” eller ”Tokarnas historia”?) med sin modiga historia och ingår just i det psykiatriska kulturarv som är så viktigt att bevara och göra känt.

Arrangör var just historiska institutionen. Över trettio seminarier hölls under konferensen, som också kommer att resultera i en bok med arbetsnamnet ”Narrating the Heritage of Psychiatry”. Det berättar Elisabeth Punzi, ledare för ”Centrum för Kritiska Kulturarvsstudier som också är docent i psykologi vid Göteborgs universitet.

Psykiatrin har varit med kontroverser sedan den sett dagens ljus som disciplin, skriver de fyra författarna Elisabeth Punzi, institutionen för Psykologi och ”Center for Critical Heritage Studies, Göteborgs universitet, Nika Söderlund, Institutionen för Socialt arbete, Göteborgs universitet, Christoph Singer, Department of English, Paderborn universitetet och Cornelia Wächter, Department of English, Bochum universitetet till det ”Call for papers” som sändes ut inför konferensen.

Frågor om kulturarv är sparsamt noterat inom den mentala hälsovården, och vi hoppas kunna höja medvetenheten kring detta, säger samma fyra författare som skrivit ”Call for papers” under rubriken ”Kulturarv och Välbefinnande”. De poängterar:

Människor med psykologiskt lidande och/eller traumatiska erfarenheter är mer än deras svårigheter; de existerar i en kontext där kulturellt kulturarv och platser kan vara av stor vikt. Människor är förbundna med varandra, och till traditioner, platser och till tankar om framtiden.  De konstaterar att det hur som helst inte finns någon enkel förbindelse mellan kulturarv, mening, och hälsa eller välbefinnande och skriver:

Heritage, traditions, places or environments, are not healing in themselves, such assumptions represent a simplistic and an essentialist view of human beings as well as environments. People from different backgrounds have different preferences, habits and desires. In order to understand the connections between heritage and wellbeing, we need to encounter the inherent diversity of heritage as well as of human beings.”

 

Här kommer också en ungefärlig översättning till svenska av det”Call for papers” som sändes ut före konferensen:

De senaste årtionden har de biomedicinska perspektiven kommit att dominera, och huvudfårans narrativ representerar idéer om konstant framsteg medan den psykiatriska vård som föregicks beskrivs som omänsklig och ovetenskaplig, allt under det att nuvarande praktikerna anses vara humana, effektiva och vetenskapliga. Att betona historiskt förtryckande praktiker tjänar till att rättfärdiga pågående praktiker och det kan bidra till dagens/av pågående orättvisa.

Genom historien har det alldeles tydligt funnits förtryckande och omänskliga interventioner, men det har emellertid också funnits empatiska och holistiska perspektiv och approacher, som understrukit vikten av att må bra, att meninggöra, (meaningmaking) och att känna/ha tillhörighet betonar de fyra författarna, och understryker att dessa tenderar att bli/vara exkluderande från det dominerande narrativet.

Rent allmänt, anför de, finns det en tendens att bortse från psykiatrins och den mentala hälsans kulturarv både i materiella och immateriella termer.

Byggnaderna är ofta rivna eller återuppbyggda som företagsparker, SPA-anläggningar eller bostadsområde, och spåren från områdets förflutna blir på så sätt bara utplånade.

Viktiga frågor som uppkommer är:

Vilkas narrativ blir negligerade eller tystade i den här processen?

Vilkas narrativ är sedda; uppfattade som viktiga att bevara?

Vem har fått/ges auktoriteten att berätta ”sanningen” om historien och psykiatrins och den mentala hälso-omsorgens kulturarv?

Åsidosättandet av att betänka och bevara patienternas berättelser, och andras, som utmanar den dominanta diskursen vid vilken tidpunkt som helst under historiens gång, berättelser som kanske uttrycker en känsla av skuld för de förtyckande praktiker som har tagit och fortfarande tar plats runt om i världen. Det kan också vara förbundet med framstegsidéer, som att vi lever i en era av vetenskapliga genombrott utan behov av att antingen se bakåt eller åt sidorna. Eller till ansträngningar som drar uppmärksamheten från det överväldigande lidande som klienterna erfar.

Erkännandet av psykiatrins immateriella och materiella kulturarv skulle kunna vidga perspektiven på dess historia såväl som på de praktiker som är i omlopp och framtida praktiker. Vi behöver reflektera över vilka delar av psykiatrins kulturarv som ska bli erkänt och bevarat, skriver de fyra författarna vidare i ”Call for papers”.

Vilka nuvarande praktiker är kvarlevor av förtryckande historiska utövningar och perspektiv? Vi behöver också överväga hur frågor som kulturarv skulle kunna bidra till möjligheter till att formulera kritik och ge alternativ till exempel genom aktivism, brukarrörelser, visuell konst, hantverk, kreativt skrivande och också hur kreativa uttryck bidrar till välbefinnande och bättring, och till vetenskaplig och klinisk insikt.

Vad kan vi lära från tidigare praktiker och aktiviteter och nuvarande alternativ till huvudströmningen i psykiatrin skulle kunna vara specifikt viktigt för etniska minoritetsgrupper och migranter, som vid sidan av kvinnor, LGBTQ människor och människor med socioekonomiska svårigheter ofta har varit förtryckta just genom etablerade diagnostiska procedurer och behandlingsinterventioner betonar de fyra författarna och understryker att förtrycket fortfarande är pågående.

 

/Helena Maria

”The International Institute for Psychiatric Drug Withrawal” håller konferens i Göteborg i helgen.

I pressmeddelandet  från IIPW, (iipdw.org),  som mejlats ut läser jag att de främsta internationella experterna på området samlas den 27-29 september här i Göteborg för att främja bättre forskning på, och för att stödja verksamheter som är inriktade på att hjälpa människor att fasa ut från psykofarmaka -något som det betonas i pressmeddelandet ofta kräver en långsam  utfasning under lång tid.

Just nedtrappningen av psykofarmaka är något som snabbt håller på att uppmärksammas över hela världen, understryks det. Det pekas på en ”report” från Public Health England, se här, som publicerades tidigare den här månaden, se här. Den är ett upprop för verksamheter som kan hjälpa människor att fasa ut från antidepressiva läkemedel och benzodiazepiner.

I pressmeddelandet citeras tre av styrelsemedlemmarna,  fil. dr och psykoterapeut Carina Håkansson, grundare av familjevårdsstiftelsen och Stiftelsen Det Utvidgade Terapirummet,  John Read, klinisk psykolog och professor, och psykiatrikern och med dok. Magnus Hald.

Carina Håkansson, universitetslektor och författare, säger exempelvis om helgens konferens:

”In bringing together such expertise, we hope to promote practices that help families, friends and practicioners support the safe reduction and withdrawal from psychiatric drugs. The IIPDW believes that informed choice and consent in relation to psychiatric drugs is an often ignored human right”.

Carina Håkansson skriver i mejlet med pressmeddelandet att det finns stora brister i forskning och praxis vad gäller säker nedtrappning av psykofarmaka.

Professor John Read kommenterar konferensen så här:

An important aspect  of the network meeting will be to examine recent evidence and share skills gained while supporting people who come off their psychiatric drugs. Included will be discussions on scientific studies that underpin the need to gradually withdraw and examples from peer support initiatives”.

Dr Magnus Halden skriver:

From this meeting, we expect to be able to add significantly to the discussion about withdrawal from psychiatric drugs and to do so by including clinicians, researchers and people with experience of psychiatric drugs”.

I januari i år hade Hogskolen i Innlandet, Elverum, (läser jag på Det utvidgade Terapirummets hemsida) en workshop som handlade om ”personorienterad och trygg nedtrappning av psykofarmaka” se här. Det står i bakgrunden till workshopen bland annat att ”vi har olika bevekelsegrunder för utveckling av ett sådant möjligt studietillfälle”, men man betonar att ”primärt kommer önskemålet från ett ökande antal brukare om att själva få delta i beslutsfattande om sin egen medicinering, också om detta bara skulle innebära nedtrappning.” En av de inbjudna talarna till workshopen var bland annat Carina Håkansson från IIPDW.

Høgskolen i Innlandet i Norge är för övrigt i färd med att utveckla den akademiska världens första utbildningserbjudande i Norden i ”trygg nedtrappning av psykofarmaka” (se ovan).

IIPDW bildades  2017  under ett vetenskapligt symposium anordnat av  Stiftelsen Utvidgade Rum i Göteborg,  just  för att svara mot ett behov av att bättre förstå vidden av, och skälen till varför psykofarmaka blivit något av en internationell epidemi, och för att utveckla evidensbaserade vägar att hjälpa människor att på ett säkert sätt trappa ned och fasa ut dessa läkemedel, enligt pressmeddelandet.

Under 2018 arrangerade IIPDW en kurs om nedtrappning i Göteborg med deltagare från ett tiotal länder, se här. Några av dem kommer att delta under nätverksmötet i 27-29 september.

-Ett syfte med kommande helg är att planera för liknande kurser, konferenser och andra sätt att nå ut till alla som på ett eller annat sätt berörs av rådande brist vad gäller kunskap och faktiska alternativ vid nedtrappning, berättar Carina Håkansson.

Förutom de tre nämnda styrelsemedlemmarna ingår också Professor Peter Gøtzsche, Danmark i styrelsen, Olga Runciman, klinisk psykolog, också Danmark, och Robert Whitaker, publisher, USA.

/Helena Maria

 

Om en bok som vill befinna sig i rörelse

Startskottet för boken ”Manifest – för ett socialt arbete i tiden” skedde i Göteborg vid ett professorsmöte 2017.

Det berättar professor Magnus Dahlstedt, professor i socialt arbete vid Linköpings universitet, i ett program från UR Samtiden, inspelat på Folkets hus i Hammarkullen, 2019.  Här följer ett referat från första hälften av programmet. (se också intervjun med Carina Håkansson, en av grundarna till nätverket Sociala frågan i tidigare inlägg här och här)

Vart befinner sig det sociala arbetet? Vart är det på¨väg? Vad kan det vara? Bland annat de frågorna vill professor Magnus Dahlstedt, en av redaktörerna bakom boken ”Manifest – för det sociala arbetet i tiden” sätta i rörelse.

Dahlstedt redogör för hur mötet bland annat syftade till att de närvarande skulle prata om vad vi står inför och behovet, som de ser, av en social mobilisering för förändring. Och en sådan förändring kräver människor betonar Dahlstedt, och ser det som en viktig uppgift att vara ute och tala och inbjuda till samtal. Han och kollegan Philip Lalander, professor i socialt arbete vid Malmö universitet, erfor på kvällen efter mötet att det förelåg en tystnad kring det sociala arbetet. En tystnad som de hänför till en avstannad diskussion om vart det sociala arbetet befinner sig, vart det är på väg, och kunde vara.  De identifierade en djupgående kris i det sociala arbetet som måste diagnostiseras, och som ett led i det arbetet kom boken till. De ville inbjuda till en bred diskussion om det sociala arbetet. De framhåller samtalets förändrande kraft, och menar att ett samtal måste få ta tid.

De båda redaktörerna och de olika forskarna som medverkar i har tagit sig an några av de utmaningar som det sociala arbetet står inför. För att hitta vägen ur det sociala arbetet i dess bredd behöver det undersökas mer. I frivillig regi bedrivs också en mängd socialt arbete som också behöver undersökas, betonar Dahlstedt.

Han förklarar att boken inte kunde inrymma alla områden, och att intresset var så stort att man fick tacka nej till många bidrag.

Som sin utmaning har Dahlstedt ett särskilt fokus på det sociala arbetet i migrationens tid. Dahlstedt inleder programmet med att konstatera att möjligheterna att skapa sig en framtid skiljer sig åt. Vem du är, var du bor, eller snarare vem du ses som, spelar roll framhåller han.

Lalander betonar också social mobilisering för förändring. Det är inte alltid så lätt att vara klient, eventuellt göras till ett ärende, objekt, till någon som ska aktivera sig själv i den individualiserade diskursen, säger han och fortsätter:

”Vi försöker skriva utåt, inte bara för akademikerna själva.  I slutet av varje kapitel finns ett förslag till vad som kan göras, berättar han. Den här boken ska sättas i rörelse, den ska sättas i spel: Mellan människor i dialog, i förändring. Det är vår ambition i alla fall och det är därför vi kallar det manifest också”.  

När de ser ut över det sociala landskapet ser de dels det de kallar ”individualisering av sociala problem. Lalander påpekar att man lägger skulden väldigt mycket och ansvaret på enskilda människor. Det blir nästan som ett mantra, någon slags ideologi som blir till sanning, menar han. Det här tillsammans med alla diagnoser och den utbredda medikaliseringen att problemen sitter i människans biologi, vilket görs till en sanning, där exempelvis läkare får en stor auktoritet i ett sådant sammanhang, hävdar han. Och det är något han ser som något som måste lyftas fram för att ”auktoritet och sanningar” har en förmåga, enligt Lalander, eller rättare sagt, han och hans kollega ser hur ”den tränger in i människans medvetande, den tränger in på socialkontoren och i huvudet på dem vi kallar klienter också”.

Det skapar skuld och känslor av otillräcklighet, och känslor av att vara misslyckad, summerar Lalander.

Han tar också upp att vad de också ser väldigt tydligt när de blickar ut i det här landskapet är en permanentad och tilltagande ojämlikhet, som är kopplad till sociala orättvisor. En del människor, kanske beroende på var man föds har sämre möjligheter än andra, säger han och fortsätter: ”De har svårare utgångspunkt än andra. Det ser man på unga människor exempelvis. Det kan vara olika livslängd i olika områden. I Malmö exempelvis kan det vara 7-8 års skillnad i hur länge man lever om man jämför de välbeställda områdena med de, vad ska vi kalla dem, mer utsatta områdena”.

Det här är väldigt allvarligt, inskärper han, och tillägger att det samtidigt är det nästan något som har naturaliserats, som om det i det individualiserade samhället ska vara så.  Det är ”the facts of life” i detta samhälle.  Han konstaterar att ojämlikheten blir väldigt naturlig och anför att då måste man ställa sig upp och säga ”det här får väldigt stora konsekvenser” och vi måste utforma det sociala arbetet mycket mer. Det sociala arbetet är mycket viktigt för att hantera det och adressera social ojämlikheten, betonar professor Lalander.  Och jobba mer strukturellt är väldigt viktigt och genomgripande.

Vidare tar han upp att de ser en marknadsstyrning inom det sociala arbetet liksom inom sjukvården och andra domäner kan man säga, i de system som möter människor som har det svårt av en eller annan anledning. Pengar har fått allt större betydelse, och att man mäter med pengar, understryker han. Ska man övertyga politiker om någonting ska man säga hur mycket det kostar. Bara en sådan sak. Varför är det viktigast?    Är inte människans sörjbarhet, liv v i k t i g a s t ?

 

/Helena Maria

Länkar:

https://urskola.se/Produkter/211043-UR-Samtiden-For-ett-socialt-arbete-i-tiden-Om-boken-Mani

Magnus Dahlstedt: Stå upp för orten

Magnus Dahlstedt & Maria Olson: Utbildning,  demokrati medborgarskap, (2013), Gleerups

Philip Lalander & Bengt Svensson: Perspektiv på social utsatthet, (2014), Studentlitteratur AB

Philip Lalander: Hela världen är din – en bok om unga heroinister, (2001) Studentlitteratur AB

Lejontrappan.blogg: ”Haveri vad gäller rätten till bostad”

”Det behövs fler platser att komma till när livet står på spel”

Carina Håkansson, Fil dr, legitimerad psykoterapeut, universitetslärare och författare, (och bland annat en av grundarna till Nätverket Sociala Frågan, se tidigare inlägg) är en av de främsta rösterna för en icke-medikaliserande hållning i Sverige.

– För barn utan kontakter och pengar så är det nästan bara psykiatrin som står till buds, förklarar Carina Håkansson. Hennes allvarligaste kritik mot psykiatrin som den ser ut i dag gäller just detta.

– Människor ska inte behöva hänvisas till psykiatrin redan som barn.

De barn som gör det riskerar att bli kvar. Istället behövs fler platser att komma till när livet står på spel eller svajar. Det som behövs är människor som inte blir så rädda utan som kan erbjuda stöd och vara närvarande i situationen.

-Barn reagerar exempelvis med sömnsvårigheter och oro på hur tillvaron ser ut, framhåller Carina Håkansson. Hon berättar att den här oron ofta sjukdomsstämplas. Istället borde det jobbas på att skapa ett samhälle som bättre tar tillvara barns behov, och utforma i det i en riktning som främjar hälsa.

Jag för på tal en undersökning från Linköpings universitet. Anette Wickström, biträdande professor vid Tema Barn, som leder forskningen säger i en intervju bland annat att unga människor tampas med sin vardag, men att det behöver inte innebära att de lider av psykisk ohälsa (läs om undersökningen här och här i sin helhet.

Carina Håkansson har inte tagit del av undersökningen, men påtalar att feltolkningarna uppstår när unga människor definieras som psykiatriska problem på grund av magont, sömnsvårigheter, och så vidare. Besvär där dagsformen är avgörande har kanske över huvud taget inte med psykiatrin och diagnos att göra. Därmed inte sagt att hens upplevelser inte ska tas på allvar. Det som behövs är samtal och stöttning och förståelse. Och inte minst kunskap om vad det innebär att vara tonåring.  Allt för att öka självförståelsen hos tonåringen.

– Är man ung vill man testa sina tankar, framhåller Carina Håkansson.  Är det normalt att tänka så här eller inte normalt? Kan man vara så här? Tonåren är en period då tankarna går mycket upp och ned, vilket kan skapa oro och ångest.

-Det finns en uppenbar fara om de här tankarna som tonåringen kämpar med allt för snabbt beskrivs som sjukdom, fortsätter Carina Håkansson. Sjukdomen snävar in spännvidden på tankarna ytterligare. Då blir det ”så där säger hon för att hon är bipolär” eller så säger han för att han är schizofren”. Det finns människor som är ”vanliga” (Carina Håkansson gör citattecken i luften med händerna) och människor som tänker mycket mer utanför boxen, betonar Carina Håkansson. Hon berättar att om hon själv inte hade upplevt psykiatrin genom en nära anförvant under en kort period som barn, hade hon förmodligen vänt sig till den när hon själv upplevde att hon tänkte för många tankar som inte enkelt bara kunde sorteras och placeras i boxar. Och jag tänker på hur hon har vågat gå sin egen väg; hur hon har skapat Familjevårdsstiftelsen och sedan Det Utvidgade Terapirummet, hur hon oförtrutet tror på människan, oförtrutet delat med sig av hopp och tillit till människor som saknat dessa två så livsviktiga drivkrafter och förmågor.

-Psykiatriseringen präglar hela samhället, påpekar Carina Håkansson. Den är skolad i att ”hitta fel”, ge symtomen ett namn och sedan ge en diagnos, precis som medicinen.

Carina Håkansson hänvisar till DSM systemet som gått från 150 diagnoser till 500-600 under bara ett tiotal år.

-Det finns alldeles för lite utrymme till att vara kritisk, framhåller hon. Det ska vara bannlyst med känslor. Neutralitet och objektivitet får företräde. Man får inte vara privat, helst inte personlig heller. Istället betonas professionalitet, samtidigt som det saknas ett samtal om vad professionalitet är.

Jag tar upp det här med att allt ska vara så manualbaserat.

Carina Håkansson ger ett exempel på det genom ADHD-utredningen vars dominerande del består av ungefär 200 frågor.

-Den som besvarar frågorna kan göra det med fem olika varianter på varje fråga vars motpoler på skalan ligger mellan aldrig och alltid och tre alltså däremellan.

Frågan kan vara ”Känner du dig rastlös på morgonen”? Beroende på dagsformen kan jag svara ”nästan aldrig.”  Men vad betyder ”nästan aldrig”? Betyder det ”sällan”?  Carina Håkansson framhåller att det är frågor som sällan ställs. Dessutom är frågor som dessa väldigt beroende av just dagsformen. Något som alltså inte framkommer i resultatet av enkäten.

Ytterligare en viktig aspekt som Carina Håkansson håller fram är att det inte tas hänsyn till vem som ställer frågorna och ger exempel: ”Känner jag förtröstan inför frågeställaren”? ”Blir jag rädd för eller irriterad på denna”? ”Nästan så irriterad att jag vill retas med frågeställaren”?

Carina Håkansson fortsätter:

-Sedan ska svaren tolkas av psykiater eller psykoterapeut. Och utifrån vem vi är, beroende på vilka vi själva är bakgrundsmässigt så görs tolkningarna. En del av uttolkarna så att säga har kanske aldrig höjt rösten, andra kanske alltid fått prata till punkt. Att utredningen är så beroende av tolkning av de här frågeformulären och därmed av vem som tolkar så är det allvarligt. Speciellt för de unga för vi har glömt att under ungdomsåren går det mycket upp och ned, dag för dag. En ungdom som säger ”jag orkar inte leva längre” kanske inte menar att hen vill dö, men att den inte orkar leva. Men istället för att fråga vad hen menar, och sätta sig ner och samtala med hen, vad det här handlar om så skickas hen till Bup, (Barn- och ungdomspsykiatrin). Carina Håkansson refererar till ett ordspråk som lyder ”Som man söker får man svar”.  Det är ett bra ordspråk, tillägger hon.

Hon konstaterar att när en människa exempelvis får diagnosen ADHD så bortser den kulturen från så många andra faktorer som kan förklara.

– Att leta fel leder in i sjukdom. Som kultur är vi väldigt inriktade på att leta fel. Det är som om samhället är fixerat vid att leta fel och kategorisera. Toleransen minskar. Även för ”vanliga människor” finns snäva gränser. Just nu är det mycket betoning på lågaffektivt bemötande, men omsorg kan också uttryckas med starka känslor. Starka känslor som att säga ifrån att ”Nu räcker det” behöver inte vara fel.  Vår snävhet kan bli bisarr rent ut sagt, menar Carina Håkansson.

Det blir intressant när hon kommer in på det här att känslor är bannlyst, att det skapas en myt om att känslor inte har med vetenskap att göra. För hon hänvisar till en numera gammal studie, en studie som fortfarande talar sitt tydliga språk. I studien framkom det att alla barn på ett barnhem var utan livsgnista utom ett. Det visade sig att det barnet som fortfarande gav känslomässigt gensvar varje dag fick omsorg av en av städerskorna eller någon annan personal. En klapp och några ord när hon gick förbi ungefär.   Det var med andra ord det enda barnet på stället som inte var känslomässigt övergiven. (Ingen av oss kommer på namnet på den som utförde studien, men det kan vara John Bowlby som skrivit om detta eftersom han forskat om, och skrivit mycket om anknytningsteorin)

-Tyvärr finns det ibland en tendens att glömma bort hur det går till i verkligheten, poängterar Carina Håkansson. Låtsas att den inte finns. De som gör det kritiserar istället kvalitativa studier och säger att ”det här är inte vetenskap” när det i själva verket handlar om att det är svårare att mäta. Vi måste acceptera att allt inte går att mäta på ett naturvetenskapligt sätt.

Carina Håkansson skriver om det här i en ny bok som kommer ut i höst.

-Vi måste återupprätta den mänskliga kunskapen, den tysta kunskapen.

I någon mån måste vi acceptera att alla frågor kan vi inte får svar på. Att vi måste leva med osäkerhet. Däremot om och om igen fråga oss: Hur kommer det sig att?

Slutligen understryker Carina Håkansson vikten av att vi behöver system som tar ansvar, och att de systemen inte bara kan vila på enskilda människor utan att vi måste jobba tillsammans.

-Det är bara så man orkar.

 

Helena Maria

Fil dr. och författaren Carina Håkansson är en av grundarna till Nätverket Sociala frågan

– Det sociala arbetet har blivit tystat. Det syns inte.

 Det säger Carina Håkansson, fil dr, författare och legitimerad psykoterapeut, när vi träffas för en intervju i caféet på Stiftelsen Gyllenkroken. Men, fortsätter hon, den större sociala frågan är komplex och det är enklare att bemöta den individuellt genom att sätta en psykiatrisk diagnos.

Det senare görs bland annat med skattningsskalor från 1 till 100. Carina Håkansson ser på mig och frågar så att jag ska se det absurda i det:

Bildtext: Författare, leg psykoterapeut och fil dr Carina Håkansson, grundare av bland annat Det Utvidgade Terapirummet och lektor i socialt arbete vid Göteborgs universitet, blir i höst kursansvarig för en ny kurs vid Ersta Sköndal högskola. Den heter ”Yrkeskunnandet, kreativiteten och mötet – om professionsutveckling och levd erfarenhet i relationsbaserade yrken”, och är en av de första i sitt slag.

– Om någon skattar sin ångest till 73 på skalan – vad säger det? Och i förhållande till vad? Till vem? När?

I sin bok ”Att rymma både och – om vanlighet, mod och professionella samtal”, (2007), bokförlaget Mareld, skriver hon exempelvis:

Det finns otaliga exempel på hur diagnoser använts och används som ett maktmedel. Det finns lika många exempel på hur historien och dess utveckling reviderat tidigare så kallade sanningar om människor och mänskligt varande”. (s.106)

För att sätta fokus på just den sociala frågan har Carina Håkansson, tillsammans med bland annat författaren och socionomen Susanna Alakoski, Erik Andrèn, vd för Iris Utvecklingscenter och Daniel Riddez, vd Magelungen, Stockholm, grundat ”Nätverket Sociala Frågan”.

Carina Håkansson framhåller att människan är både en social och psykologisk varelse, och att det måste skapas platser och sammanhang i vårt samhälle där människan ses som en helhet.

– Psykisk hälsa borde heta social ohälsa.  Alla människor är beroende av sammanhang, både sociala och ekonomiska. Vi behöver skapa platser där människor möts som en helhet. Vi måste sluta tala om människors psykiska mående som om det skulle vara något fel i hjärnan eller på generna, betonar Carina Håkansson.  Istället menar hon att det borde talas mer om det sociala arvet, det sociala liv som en människa lever.  Ett exempel på det är den tolvåriga pojke hon mötte vars hem hade brutit samman. Pojken hade diagnosticerats med autism, depression och ADHD.  Ingen hade frågat efter hans berättelse, det sociala liv som var hans.  Det visade sig att hans mamma var drogberoende och att hans pappa hade lämnat hemmet.

– Det var först när hans berättelse efterfrågades som pojkens tillstånd blev begripligt. Genom hans ord blev hans hem och de där rådande förhållandena synliggjorda. Han hade varit i fem familjehem innan han kom till oss på Utvidgade rum.

Carina Håkansson har jobbat med människor i hela sitt liv. Först som socialarbetare, därefter som psykoterapeut. 1987 bildade hon tillsammans med en kollega Familjevårdstiftelsen. I sin avhandling ”The Extended Room- Coming from an authentic place…” (2014), Jyväskylä universitet, Finland, skriver hon att iden ”föddes ur en vision om att skapa en plats där människor ensamma eller tillsammans med andra och genom detta förstå något väsentligt om sig själv och sin historia”.

2015 bildade hon Stiftelsen det Utvidgade Terapirummet” som har sina lokaler vid Järntorget i Göteborg. Det har bland annat som hållning att ”relationer och sammanhang spelar en avgörande roll i människors liv, och speciellt väsentligt när livet står på spel”.

Carina Håkansson ser hur det ställs stora krav på människor i dag.

– Ibland finns det en tvekan hos människor efter att ha varit borta en tid från arbetslivet att återvända till det vanvettiga ekorrhjulet. De vill inte sluta känna. Riskera tappa bort sig själva igen. Det hänger ihop med livet i det stora hela. Med det existentiella och det meningsskapande.

När jag var liten tyckte jag att det var konstigt att människor klarade av att vara (Carina Håkansson tecknar citattecken i luften) ”vanliga”.   Det handlade så mycket om att låtsas, att behöva stänga av. De flesta människor blundar, följer med, låtsar som att det är okej j istället för att ställa sig upp och ropa: ”Hallå, det stämmer inte”. Önskar att betydligt fler vuxna människor, att fler i mitt yrke skulle göra det.

Carina Håkansson undervisar dels som lektor vid Institutionen för Socialt arbete vid Göteborgs universitet, dels vid Ersta Sköndal högskola. Bland annat är hon kursansvarig för ny kurs till hösten vid den senare. Den utbildningen är en av de första i sitt slag och heter ”Yrkeskunnandet, kreativiteten och mötet – om professionsutveckling och levd erfarenhet i relationsbaserade yrken”.

– Jag har bestämt mig konkret, för att i utbildningssammanhang prata om mod och uthållighet, berättar hon. Bland annat genom ”övningar” på socionomutbildningen. Det innebär att vi vänder på perspektivet. Psykiatriseringen finns där också, genom att vi går igenom självskadebeteende, ätstörningar et cetera. Det blir för mycket av psykiatrin, och för lite av dem själva. Jag för in aspekter som syftar till att de inte ska vara så rädda för de människor och situationer de ställs inför. Att de ska orka vara uthålliga så att de inte ska tröttna på att bistå och bemöta människor med svårigheter. Att de ska få syn på sina egna resurser i mötet.

– Vi behöver system som tar ansvar, och de systemen kan inte bara vila på enskilda människor utan vi måste jobba tillsammans, det är bara så man orkar, understryker Carina Håkansson.

När jag påpekar det stora i att hon hjälpt så oerhört många människor i sitt arbete, genomlevt så mycket med dem och familjehemmen poängterar hon just att hon inte varit ensam. Hon har haft sina kollegor.

– Ensam kan man inte klara det, säger hon.

Jag tar upp begreppet återhämtning med Carina Håkansson, inte minst mot bakgrund av stressrelaterade sjukdomar. Undrar om det inte borde få en mer central roll. Hon hänvisar mig till Alain Topor, en modig föregångare och stor förebild för henne, som har skrivit mycket om hur det är att återhämta sig från psykiatriska besvär.

– Det är inte alltid professionella som behövs i återhämtningsarbetet, betonar hon. Som psykologer kan vi vara med och skapa platser och sammanhang där man får tid att återhämta sig, exempelvis för att känna tillit till andra och sig själv. Det finns så många tankar i huvudet i en sådan fas, berättar Carina Håkansson. Tankar som handlar om:

Finns det något att återkomma till?

Finns det plats för mig när jag blir frisk?

Vem blir jag då?

Vad är det då som exempelvis ett familjevårdboende erbjuder? Så här skriver Carina Håkansson i ”Att rymma både och”:

”En närvaro och ett deltagande som sker här och nu. Mellan mig och den andre. För många av våra klienter har det inte funnits i tillräcklig omfattning tidigare. Att nu i ett tillräckligt tryggt sammanhang få uppleva närvaron av den andre skapar också en möjlighet att se sig själv på ett nytt sätt” (s.59)

 

Helena Maria

Länkar:

Carina Håkansson, (2000), Det utvidgade terapirummet, Stockholm, Bokförlaget Bjurner och Bruno.

Carina Håkansson (2009) Ordinary Life Therapy, Taos Institute Publications.

https://www.tamira.se/den-sociala-modellen-intervju-med-alain-topor/

https://www.gp.se/debatt/ett-systemfel-n%C3%A4r-m%C3%A4nniskor-till%C3%A5ts-g%C3%A5-under-1.11215529