Om en bok som vill befinna sig i rörelse

Startskottet för boken ”Manifest – för ett socialt arbete i tiden” skedde i Göteborg vid ett professorsmöte 2017.

Det berättar professor Magnus Dahlstedt, professor i socialt arbete vid Linköpings universitet, i ett program från UR Samtiden, inspelat på Folkets hus i Hammarkullen, 2019.  Här följer ett referat från första hälften av programmet. (se också intervjun med Carina Håkansson, en av grundarna till nätverket Sociala frågan i tidigare inlägg här och här)

Vart befinner sig det sociala arbetet? Vart är det på¨väg? Vad kan det vara? Bland annat de frågorna vill professor Magnus Dahlstedt, en av redaktörerna bakom boken ”Manifest – för det sociala arbetet i tiden” sätta i rörelse.

Dahlstedt redogör för hur mötet bland annat syftade till att de närvarande skulle prata om vad vi står inför och behovet, som de ser, av en social mobilisering för förändring. Och en sådan förändring kräver människor betonar Dahlstedt, och ser det som en viktig uppgift att vara ute och tala och inbjuda till samtal. Han och kollegan Philip Lalander, professor i socialt arbete vid Malmö universitet, erfor på kvällen efter mötet att det förelåg en tystnad kring det sociala arbetet. En tystnad som de hänför till en avstannad diskussion om vart det sociala arbetet befinner sig, vart det är på väg, och kunde vara.  De identifierade en djupgående kris i det sociala arbetet som måste diagnostiseras, och som ett led i det arbetet kom boken till. De ville inbjuda till en bred diskussion om det sociala arbetet. De framhåller samtalets förändrande kraft, och menar att ett samtal måste få ta tid.

De båda redaktörerna och de olika forskarna som medverkar i har tagit sig an några av de utmaningar som det sociala arbetet står inför. För att hitta vägen ur det sociala arbetet i dess bredd behöver det undersökas mer. I frivillig regi bedrivs också en mängd socialt arbete som också behöver undersökas, betonar Dahlstedt.

Han förklarar att boken inte kunde inrymma alla områden, och att intresset var så stort att man fick tacka nej till många bidrag.

Som sin utmaning har Dahlstedt ett särskilt fokus på det sociala arbetet i migrationens tid. Dahlstedt inleder programmet med att konstatera att möjligheterna att skapa sig en framtid skiljer sig åt. Vem du är, var du bor, eller snarare vem du ses som, spelar roll framhåller han.

Lalander betonar också social mobilisering för förändring. Det är inte alltid så lätt att vara klient, eventuellt göras till ett ärende, objekt, till någon som ska aktivera sig själv i den individualiserade diskursen, säger han och fortsätter:

”Vi försöker skriva utåt, inte bara för akademikerna själva.  I slutet av varje kapitel finns ett förslag till vad som kan göras, berättar han. Den här boken ska sättas i rörelse, den ska sättas i spel: Mellan människor i dialog, i förändring. Det är vår ambition i alla fall och det är därför vi kallar det manifest också”.  

När de ser ut över det sociala landskapet ser de dels det de kallar ”individualisering av sociala problem. Lalander påpekar att man lägger skulden väldigt mycket och ansvaret på enskilda människor. Det blir nästan som ett mantra, någon slags ideologi som blir till sanning, menar han. Det här tillsammans med alla diagnoser och den utbredda medikaliseringen att problemen sitter i människans biologi, vilket görs till en sanning, där exempelvis läkare får en stor auktoritet i ett sådant sammanhang, hävdar han. Och det är något han ser som något som måste lyftas fram för att ”auktoritet och sanningar” har en förmåga, enligt Lalander, eller rättare sagt, han och hans kollega ser hur ”den tränger in i människans medvetande, den tränger in på socialkontoren och i huvudet på dem vi kallar klienter också”.

Det skapar skuld och känslor av otillräcklighet, och känslor av att vara misslyckad, summerar Lalander.

Han tar också upp att vad de också ser väldigt tydligt när de blickar ut i det här landskapet är en permanentad och tilltagande ojämlikhet, som är kopplad till sociala orättvisor. En del människor, kanske beroende på var man föds har sämre möjligheter än andra, säger han och fortsätter: ”De har svårare utgångspunkt än andra. Det ser man på unga människor exempelvis. Det kan vara olika livslängd i olika områden. I Malmö exempelvis kan det vara 7-8 års skillnad i hur länge man lever om man jämför de välbeställda områdena med de, vad ska vi kalla dem, mer utsatta områdena”.

Det här är väldigt allvarligt, inskärper han, och tillägger att det samtidigt är det nästan något som har naturaliserats, som om det i det individualiserade samhället ska vara så.  Det är ”the facts of life” i detta samhälle.  Han konstaterar att ojämlikheten blir väldigt naturlig och anför att då måste man ställa sig upp och säga ”det här får väldigt stora konsekvenser” och vi måste utforma det sociala arbetet mycket mer. Det sociala arbetet är mycket viktigt för att hantera det och adressera social ojämlikheten, betonar professor Lalander.  Och jobba mer strukturellt är väldigt viktigt och genomgripande.

Vidare tar han upp att de ser en marknadsstyrning inom det sociala arbetet liksom inom sjukvården och andra domäner kan man säga, i de system som möter människor som har det svårt av en eller annan anledning. Pengar har fått allt större betydelse, och att man mäter med pengar, understryker han. Ska man övertyga politiker om någonting ska man säga hur mycket det kostar. Bara en sådan sak. Varför är det viktigast?    Är inte människans sörjbarhet, liv v i k t i g a s t ?

 

/Helena Maria

Länkar:

https://urskola.se/Produkter/211043-UR-Samtiden-For-ett-socialt-arbete-i-tiden-Om-boken-Mani

Magnus Dahlstedt: Stå upp för orten

Magnus Dahlstedt & Maria Olson: Utbildning,  demokrati medborgarskap, (2013), Gleerups

Philip Lalander & Bengt Svensson: Perspektiv på social utsatthet, (2014), Studentlitteratur AB

Philip Lalander: Hela världen är din – en bok om unga heroinister, (2001) Studentlitteratur AB

Lejontrappan.blogg: ”Haveri vad gäller rätten till bostad”

”Det behövs fler platser att komma till när livet står på spel”

Carina Håkansson, Fil dr, legitimerad psykoterapeut, universitetslärare och författare, (och bland annat en av grundarna till Nätverket Sociala Frågan, se tidigare inlägg) är en av de främsta rösterna för en icke-medikaliserande hållning i Sverige.

– För barn utan kontakter och pengar så är det nästan bara psykiatrin som står till buds, förklarar Carina Håkansson. Hennes allvarligaste kritik mot psykiatrin som den ser ut i dag gäller just detta.

– Människor ska inte behöva hänvisas till psykiatrin redan som barn.

De barn som gör det riskerar att bli kvar. Istället behövs fler platser att komma till när livet står på spel eller svajar. Det som behövs är människor som inte blir så rädda utan som kan erbjuda stöd och vara närvarande i situationen.

-Barn reagerar exempelvis med sömnsvårigheter och oro på hur tillvaron ser ut, framhåller Carina Håkansson. Hon berättar att den här oron ofta sjukdomsstämplas. Istället borde det jobbas på att skapa ett samhälle som bättre tar tillvara barns behov, och utforma i det i en riktning som främjar hälsa.

Jag för på tal en undersökning från Linköpings universitet. Anette Wickström, biträdande professor vid Tema Barn, som leder forskningen säger i en intervju bland annat att unga människor tampas med sin vardag, men att det behöver inte innebära att de lider av psykisk ohälsa (läs om undersökningen här och här i sin helhet.

Carina Håkansson har inte tagit del av undersökningen, men påtalar att feltolkningarna uppstår när unga människor definieras som psykiatriska problem på grund av magont, sömnsvårigheter, och så vidare. Besvär där dagsformen är avgörande har kanske över huvud taget inte med psykiatrin och diagnos att göra. Därmed inte sagt att hens upplevelser inte ska tas på allvar. Det som behövs är samtal och stöttning och förståelse. Och inte minst kunskap om vad det innebär att vara tonåring.  Allt för att öka självförståelsen hos tonåringen.

– Är man ung vill man testa sina tankar, framhåller Carina Håkansson.  Är det normalt att tänka så här eller inte normalt? Kan man vara så här? Tonåren är en period då tankarna går mycket upp och ned, vilket kan skapa oro och ångest.

-Det finns en uppenbar fara om de här tankarna som tonåringen kämpar med allt för snabbt beskrivs som sjukdom, fortsätter Carina Håkansson. Sjukdomen snävar in spännvidden på tankarna ytterligare. Då blir det ”så där säger hon för att hon är bipolär” eller så säger han för att han är schizofren”. Det finns människor som är ”vanliga” (Carina Håkansson gör citattecken i luften med händerna) och människor som tänker mycket mer utanför boxen, betonar Carina Håkansson. Hon berättar att om hon själv inte hade upplevt psykiatrin genom en nära anförvant under en kort period som barn, hade hon förmodligen vänt sig till den när hon själv upplevde att hon tänkte för många tankar som inte enkelt bara kunde sorteras och placeras i boxar. Och jag tänker på hur hon har vågat gå sin egen väg; hur hon har skapat Familjevårdsstiftelsen och sedan Det Utvidgade Terapirummet, hur hon oförtrutet tror på människan, oförtrutet delat med sig av hopp och tillit till människor som saknat dessa två så livsviktiga drivkrafter och förmågor.

-Psykiatriseringen präglar hela samhället, påpekar Carina Håkansson. Den är skolad i att ”hitta fel”, ge symtomen ett namn och sedan ge en diagnos, precis som medicinen.

Carina Håkansson hänvisar till DSM systemet som gått från 150 diagnoser till 500-600 under bara ett tiotal år.

-Det finns alldeles för lite utrymme till att vara kritisk, framhåller hon. Det ska vara bannlyst med känslor. Neutralitet och objektivitet får företräde. Man får inte vara privat, helst inte personlig heller. Istället betonas professionalitet, samtidigt som det saknas ett samtal om vad professionalitet är.

Jag tar upp det här med att allt ska vara så manualbaserat.

Carina Håkansson ger ett exempel på det genom ADHD-utredningen vars dominerande del består av ungefär 200 frågor.

-Den som besvarar frågorna kan göra det med fem olika varianter på varje fråga vars motpoler på skalan ligger mellan aldrig och alltid och tre alltså däremellan.

Frågan kan vara ”Känner du dig rastlös på morgonen”? Beroende på dagsformen kan jag svara ”nästan aldrig.”  Men vad betyder ”nästan aldrig”? Betyder det ”sällan”?  Carina Håkansson framhåller att det är frågor som sällan ställs. Dessutom är frågor som dessa väldigt beroende av just dagsformen. Något som alltså inte framkommer i resultatet av enkäten.

Ytterligare en viktig aspekt som Carina Håkansson håller fram är att det inte tas hänsyn till vem som ställer frågorna och ger exempel: ”Känner jag förtröstan inför frågeställaren”? ”Blir jag rädd för eller irriterad på denna”? ”Nästan så irriterad att jag vill retas med frågeställaren”?

Carina Håkansson fortsätter:

-Sedan ska svaren tolkas av psykiater eller psykoterapeut. Och utifrån vem vi är, beroende på vilka vi själva är bakgrundsmässigt så görs tolkningarna. En del av uttolkarna så att säga har kanske aldrig höjt rösten, andra kanske alltid fått prata till punkt. Att utredningen är så beroende av tolkning av de här frågeformulären och därmed av vem som tolkar så är det allvarligt. Speciellt för de unga för vi har glömt att under ungdomsåren går det mycket upp och ned, dag för dag. En ungdom som säger ”jag orkar inte leva längre” kanske inte menar att hen vill dö, men att den inte orkar leva. Men istället för att fråga vad hen menar, och sätta sig ner och samtala med hen, vad det här handlar om så skickas hen till Bup, (Barn- och ungdomspsykiatrin). Carina Håkansson refererar till ett ordspråk som lyder ”Som man söker får man svar”.  Det är ett bra ordspråk, tillägger hon.

Hon konstaterar att när en människa exempelvis får diagnosen ADHD så bortser den kulturen från så många andra faktorer som kan förklara.

– Att leta fel leder in i sjukdom. Som kultur är vi väldigt inriktade på att leta fel. Det är som om samhället är fixerat vid att leta fel och kategorisera. Toleransen minskar. Även för ”vanliga människor” finns snäva gränser. Just nu är det mycket betoning på lågaffektivt bemötande, men omsorg kan också uttryckas med starka känslor. Starka känslor som att säga ifrån att ”Nu räcker det” behöver inte vara fel.  Vår snävhet kan bli bisarr rent ut sagt, menar Carina Håkansson.

Det blir intressant när hon kommer in på det här att känslor är bannlyst, att det skapas en myt om att känslor inte har med vetenskap att göra. För hon hänvisar till en numera gammal studie, en studie som fortfarande talar sitt tydliga språk. I studien framkom det att alla barn på ett barnhem var utan livsgnista utom ett. Det visade sig att det barnet som fortfarande gav känslomässigt gensvar varje dag fick omsorg av en av städerskorna eller någon annan personal. En klapp och några ord när hon gick förbi ungefär.   Det var med andra ord det enda barnet på stället som inte var känslomässigt övergiven. (Ingen av oss kommer på namnet på den som utförde studien, men det kan vara John Bowlby som skrivit om detta eftersom han forskat om, och skrivit mycket om anknytningsteorin)

-Tyvärr finns det ibland en tendens att glömma bort hur det går till i verkligheten, poängterar Carina Håkansson. Låtsas att den inte finns. De som gör det kritiserar istället kvalitativa studier och säger att ”det här är inte vetenskap” när det i själva verket handlar om att det är svårare att mäta. Vi måste acceptera att allt inte går att mäta på ett naturvetenskapligt sätt.

Carina Håkansson skriver om det här i en ny bok som kommer ut i höst.

-Vi måste återupprätta den mänskliga kunskapen, den tysta kunskapen.

I någon mån måste vi acceptera att alla frågor kan vi inte får svar på. Att vi måste leva med osäkerhet. Däremot om och om igen fråga oss: Hur kommer det sig att?

Slutligen understryker Carina Håkansson vikten av att vi behöver system som tar ansvar, och att de systemen inte bara kan vila på enskilda människor utan att vi måste jobba tillsammans.

-Det är bara så man orkar.

 

Helena Maria

Fil dr. och författaren Carina Håkansson är en av grundarna till Nätverket Sociala frågan

– Det sociala arbetet har blivit tystat. Det syns inte.

 Det säger Carina Håkansson, fil dr, författare och legitimerad psykoterapeut, när vi träffas för en intervju i caféet på Stiftelsen Gyllenkroken. Men, fortsätter hon, den större sociala frågan är komplex och det är enklare att bemöta den individuellt genom att sätta en psykiatrisk diagnos.

Det senare görs bland annat med skattningsskalor från 1 till 100. Carina Håkansson ser på mig och frågar så att jag ska se det absurda i det:

Bildtext: Författare, leg psykoterapeut och fil dr Carina Håkansson, grundare av bland annat Det Utvidgade Terapirummet och lektor i socialt arbete vid Göteborgs universitet, blir i höst kursansvarig för en ny kurs vid Ersta Sköndal högskola. Den heter ”Yrkeskunnandet, kreativiteten och mötet – om professionsutveckling och levd erfarenhet i relationsbaserade yrken”, och är en av de första i sitt slag.

– Om någon skattar sin ångest till 73 på skalan – vad säger det? Och i förhållande till vad? Till vem? När?

I sin bok ”Att rymma både och – om vanlighet, mod och professionella samtal”, (2007), bokförlaget Mareld, skriver hon exempelvis:

Det finns otaliga exempel på hur diagnoser använts och används som ett maktmedel. Det finns lika många exempel på hur historien och dess utveckling reviderat tidigare så kallade sanningar om människor och mänskligt varande”. (s.106)

För att sätta fokus på just den sociala frågan har Carina Håkansson, tillsammans med bland annat författaren och socionomen Susanna Alakoski, Erik Andrèn, vd för Iris Utvecklingscenter och Daniel Riddez, vd Magelungen, Stockholm, grundat ”Nätverket Sociala Frågan”.

Carina Håkansson framhåller att människan är både en social och psykologisk varelse, och att det måste skapas platser och sammanhang i vårt samhälle där människan ses som en helhet.

– Psykisk hälsa borde heta social ohälsa.  Alla människor är beroende av sammanhang, både sociala och ekonomiska. Vi behöver skapa platser där människor möts som en helhet. Vi måste sluta tala om människors psykiska mående som om det skulle vara något fel i hjärnan eller på generna, betonar Carina Håkansson.  Istället menar hon att det borde talas mer om det sociala arvet, det sociala liv som en människa lever.  Ett exempel på det är den tolvåriga pojke hon mötte vars hem hade brutit samman. Pojken hade diagnosticerats med autism, depression och ADHD.  Ingen hade frågat efter hans berättelse, det sociala liv som var hans.  Det visade sig att hans mamma var drogberoende och att hans pappa hade lämnat hemmet.

– Det var först när hans berättelse efterfrågades som pojkens tillstånd blev begripligt. Genom hans ord blev hans hem och de där rådande förhållandena synliggjorda. Han hade varit i fem familjehem innan han kom till oss på Utvidgade rum.

Carina Håkansson har jobbat med människor i hela sitt liv. Först som socialarbetare, därefter som psykoterapeut. 1987 bildade hon tillsammans med en kollega Familjevårdstiftelsen. I sin avhandling ”The Extended Room- Coming from an authentic place…” (2014), Jyväskylä universitet, Finland, skriver hon att iden ”föddes ur en vision om att skapa en plats där människor ensamma eller tillsammans med andra och genom detta förstå något väsentligt om sig själv och sin historia”.

2015 bildade hon Stiftelsen det Utvidgade Terapirummet” som har sina lokaler vid Järntorget i Göteborg. Det har bland annat som hållning att ”relationer och sammanhang spelar en avgörande roll i människors liv, och speciellt väsentligt när livet står på spel”.

Carina Håkansson ser hur det ställs stora krav på människor i dag.

– Ibland finns det en tvekan hos människor efter att ha varit borta en tid från arbetslivet att återvända till det vanvettiga ekorrhjulet. De vill inte sluta känna. Riskera tappa bort sig själva igen. Det hänger ihop med livet i det stora hela. Med det existentiella och det meningsskapande.

När jag var liten tyckte jag att det var konstigt att människor klarade av att vara (Carina Håkansson tecknar citattecken i luften) ”vanliga”.   Det handlade så mycket om att låtsas, att behöva stänga av. De flesta människor blundar, följer med, låtsar som att det är okej j istället för att ställa sig upp och ropa: ”Hallå, det stämmer inte”. Önskar att betydligt fler vuxna människor, att fler i mitt yrke skulle göra det.

Carina Håkansson undervisar dels som lektor vid Institutionen för Socialt arbete vid Göteborgs universitet, dels vid Ersta Sköndal högskola. Bland annat är hon kursansvarig för ny kurs till hösten vid den senare. Den utbildningen är en av de första i sitt slag och heter ”Yrkeskunnandet, kreativiteten och mötet – om professionsutveckling och levd erfarenhet i relationsbaserade yrken”.

– Jag har bestämt mig konkret, för att i utbildningssammanhang prata om mod och uthållighet, berättar hon. Bland annat genom ”övningar” på socionomutbildningen. Det innebär att vi vänder på perspektivet. Psykiatriseringen finns där också, genom att vi går igenom självskadebeteende, ätstörningar et cetera. Det blir för mycket av psykiatrin, och för lite av dem själva. Jag för in aspekter som syftar till att de inte ska vara så rädda för de människor och situationer de ställs inför. Att de ska orka vara uthålliga så att de inte ska tröttna på att bistå och bemöta människor med svårigheter. Att de ska få syn på sina egna resurser i mötet.

– Vi behöver system som tar ansvar, och de systemen kan inte bara vila på enskilda människor utan vi måste jobba tillsammans, det är bara så man orkar, understryker Carina Håkansson.

När jag påpekar det stora i att hon hjälpt så oerhört många människor i sitt arbete, genomlevt så mycket med dem och familjehemmen poängterar hon just att hon inte varit ensam. Hon har haft sina kollegor.

– Ensam kan man inte klara det, säger hon.

Jag tar upp begreppet återhämtning med Carina Håkansson, inte minst mot bakgrund av stressrelaterade sjukdomar. Undrar om det inte borde få en mer central roll. Hon hänvisar mig till Alain Topor, en modig föregångare och stor förebild för henne, som har skrivit mycket om hur det är att återhämta sig från psykiatriska besvär.

– Det är inte alltid professionella som behövs i återhämtningsarbetet, betonar hon. Som psykologer kan vi vara med och skapa platser och sammanhang där man får tid att återhämta sig, exempelvis för att känna tillit till andra och sig själv. Det finns så många tankar i huvudet i en sådan fas, berättar Carina Håkansson. Tankar som handlar om:

Finns det något att återkomma till?

Finns det plats för mig när jag blir frisk?

Vem blir jag då?

Vad är det då som exempelvis ett familjevårdboende erbjuder? Så här skriver Carina Håkansson i ”Att rymma både och”:

”En närvaro och ett deltagande som sker här och nu. Mellan mig och den andre. För många av våra klienter har det inte funnits i tillräcklig omfattning tidigare. Att nu i ett tillräckligt tryggt sammanhang få uppleva närvaron av den andre skapar också en möjlighet att se sig själv på ett nytt sätt” (s.59)

 

Helena Maria

Länkar:

Carina Håkansson, (2000), Det utvidgade terapirummet, Stockholm, Bokförlaget Bjurner och Bruno.

Carina Håkansson (2009) Ordinary Life Therapy, Taos Institute Publications.

https://www.tamira.se/den-sociala-modellen-intervju-med-alain-topor/

https://www.gp.se/debatt/ett-systemfel-n%C3%A4r-m%C3%A4nniskor-till%C3%A5ts-g%C3%A5-under-1.11215529

 

Närmare kanten – en fantastisk musikal

I måndags var vi ett gäng som såg musikalen Närmare kanten som är ett samarbete mellan Gyllenkroken och Högskolan för scen och musik. Musikalen är nyskriven och den handlar om psykisk ohälsa på flera olika sätt. Huvudpersonen Jonna flyttar ihop med sin kille och hittar då en gammal speldosa som hon fått på sin fyraårsdag. Speldosan väcker minnen som hon förträngt och hon slutar sova och börjar höra röster. Hon konfronterar sin mamma för att få grepp om vad det är som har hänt men mamman vill inte prata om den svåra familjehemligheten.

Det var en helt fantastisk musikal. Berättelsen var otroligt gripande. Psykosen beskrivs på ett väldigt trovärdigt sätt. Rösterna som tränger sig på gestaltas av kören och Karoline Dons som spelar Jonna lyckas verkligen förmedla den ångest, oro och rädsla som hon upplever när hennes verklighet blir till ett kaos samtidigt som hon försöker upprätthålla skenet av att allt är bra inför sina närmaste. Skådespelarna agerade och sjöng jättebra. Vi var helt tagna allihopa. Vi får hoppas att det kommer fler föreställningar så att fler får chans att se den. Ett par av låtarna finns på Spotify.

/Anna-Karin

”En konsensusretorik kan påverka brukarinflytandet så att det i praktiken inte finns”

Erik Eriksson, forskare och doktor i socialt arbete, verksam vid Linköpings universitet, ser en ny typ av brukarinflytande ta plats, medskapande. De typer av brukarinflytande som han studerat har ofta ramar som brukarna måste förhålla sig till, och det har hämmat deras inflytande, menar han.

Erik Eriksson avslutade sina empiriska studier för avhandlingen, ”Sanktionerat Motstånd Brukarinflytande som fenomen och praktik” omkring 2012 . Då var medskapande inte så populärt som nu.  Medskapande, eller co-production, handlar om att brukarna blir en del av utförandet av arbetet i organisationen.

Peersupport kan ses som en del av det när det exempelvis  startas självhjälps- grupper som blir en del av verksamheten, och brukare är med och driver dem.

Syftet med Brukarinflytandet handlar om maktfördelning, en demokratisering, betonar Eriksson. Han har själv jobbat inom Fontänrörelsen i Malmö, innan han började studera, och blev forskare.

Med brukarinflytande menar Erik Eriksson det här (jag citerar från hans skärmpresentation):
”• Brukares (organiserade) påverkansarbete:
inom, parallellt med, eller mot det offentliga
• System, organisation, individ
• Förenklat: Inflytande över besluts och
policyprocesser, liksom verksamhetens
utförande, inom offentlig förvaltning”.

Det finns fem kategorier, sätt att jobba med brukarinflytande, berättar Erik Eriksson i en föreläsning om Sanktionerat motstånd – Relationer, gränsdragningar och inflytande på Dalheimers hus för ett par veckor sedan.  De fem är utvecklingsarbete, dialogaktiviteter, åsiktsinhämtning, (enkäter), det nämnda medskapande, och utbildning.

Det innebär att vissa verksamheter fått ett krav på sig att skapa exempelvis ett brukarråd eller försäkra sig om brukarnas inflytande eller åsikter på andra sätt. Det lyfts fram vissa syften som alla kan vara med på, det som varit konfliktfyllt har ofta tonats ner.  Det finns en förväntad koppling mellan brukarinflytande och ekonomisk effektivitet, säger Eriksson.Flaggskeppen har ofta varit brukarråden, enligt Erikssons forskning. Inom den här kategorin har det också jobbats med olika modeller för dialog som Open Space.

Åsiktsinhämtning rör sig mer om en riktad inhämtning, anser Eriksson. Det är synpunktshantering med enkäter där man får ge sin syn på det offentligas arbete, berättar Eriksson. Men det kan också vara en förslagslåda.  Brukarna vet sedan inte vad som händer med åsikterna, poängterar Eriksson. Om inte brukarnas åsikter eller kritik leder till förändring så är det inget inflytande, menar han.

Vad blir det av brukarinflytandet i praktiken? Vad är det som man faktiskt gör? Den frågan intresserade Erik Eriksson.

Men också frågan vad brukarinflytande inte är? (Detta utifrån de organisationer som Eriksson studerade).

Brukare i Sverige har inte inflytande över personaltillsättningar (vilket brukare har i exempelvis England). Oftast finns de inte med i beslutsfattande organ, och de har inget inflytande över service och upphandlingar. Brukarna får gärna vara med på många andra ställen, betonade Eriksson, men således inte där det i högsta grad handlar om brukarfrågor, som vid personaltillsättningar.

Brukare från missbruksområdet uppger att det finns färre och färre behandlingar att välja på, och när de föreslår en behandling som de vet har gett lyckade resultat för en kamrat, kan de få tills vara att den behandlingen har vi inte i den här stadsdelen och konsekvensen kanske blir att brukaren hamnar i en behandlingsform som inte alls passar denne och bara går djupare ner i sitt missbruk. På den tiden när Erik Eriksson gjorde intervjuerna ansågs upphandlingsprocesserna för svåra för brukarna.

Ett brukarinflytande som drivs inifrån det offentliga har ofta just begränsningar, vissa inramningar. Dessa är ofta lagda utifrån politiska direktiv och utgör en organisatorisk nödvändighet. Den yttersta gränsen består av lagen, och det går inte att ha ett inflytande som går stick och stäv mot dessa.  Men bortsett från juridiken, menar Eriksson att ramarna är smalare än de borde vara. Det är en av hans slutsatser i avhandlingen (som gavs ut 2015).

Det fanns till exempel förväntningar på hur brukardeltagarna skulle prata och agera i ett visst sammanhang med icke brukarna.  Ett exempel hämtar han från socialtjänsten där dessa ville prata om hur enkäten skulle besvaras, men brukarna som skulle instrueras i hur man besvarar en enkät ville prata om hur de upplevde socialtjänsten. Det blev en paradoxal situation, framhåller Eriksson.

Inom psykiatrin såg Eriksson hur allting som inte passade inom ramarna försvann bort från agendan, diskussionerna.  Bara det som kunde hänföras till gemensamma intressen fördes upp på bordet, enligt Eriksson. Det offentliga ville ha en konstruktiv dialog, och för att få till stånd en sådan blir det mycket ”vi” och ”vi tillsammans”. Men hur mycket är det ”vi:et” värt?

Det var bland annat det som var så intressant med föredraget, att ”vi:et” framstår som villkorat. Det är ett vi, som kanske omedvetet framhålls från exempelvis tjänstemannens sida, som riskerar att ojämlikhet och verkliga intresseskillnader inte finns med utan osynliggörs, menar Eriksson.

I det här konsensusdefinierade, begränsade samförståndet att ”vi ska vara överens” finns det underförstått att man måste vara civiliserad, att man inte får vara oliktänkande. Brukarrepresentanterna instrueras så att säga uppifrån, om jag förstått det rätt, hur de ska upprätthålla strukturerna, enligt Eriksson, om de får för mycket retorik kring hur de ska agera och då har den starka konsensusretoriken påverkat brukarinflytandet så att det i praktiken inte finns. Konsekvensen, påpekar Eriksson, blir att verkliga intressekonflikter och ojämlikheten osynliggörs. Däremot, understryker han, om man är medveten om gränserna kan man omförhandla dem.

Något annat som Eriksson lagt märke till är att förslag som kräver resurser kommer ofta bort. Dessa förslag bemöts med argument som att förvaltningen har fått besparingskrav som de måste förhålla sig till. Sådana förslag måste upp till den politiska nivån, menar Eriksson.

Erik Eriksson talade också om tillknytning och omvänd påverkan. Tillknytning äventyrar oberoendet. Oberoendet är viktigt, betonar Eriksson för det ger möjlighet till alternativt perspektiv och möjligheter att skapa förändring.

Om man är tillknyten emotionellt till en socialsekreterare exempelvis kan man börja tycka synd om denna för hen har en så tung arbetsbörda, och undviker att be om hjälp och kräva det man har rätt till. Det kan också vara att man som brukarrepresentant, när personen som bad om en behandling som inte fanns i stadsdelen, tröstar medbrukaren som bad om behandlingen, och försöker minska hens besvikelse istället för att jobba för och kräva att den behandlingen erbjuds även i den egna stadsdelen. Dessutom kräver att brukarna får finnas med i upphandlingar.

Det som togs upp i föreläsningen, och som finns med i avhandlingen, utgör ett viktigt stoff för vidare diskussioner olika brukarorganisationer och sammanhang.

Erik Eriksson tog också upp varför han valt att titta närmare på brukarinflytande.  Han spaltade upp det så här på skärmbilden:

. Ett populärt och laddat begrepp.

. Ett mångtydigt begrepp.

. Från kritiskt perspektiv till ett politiskt drivet (det kritiska perspektivet stod bland annat den antipsykiatriska rörelsen för)

.Från policy till praktik.

. Möjligheten till maktutjämning.

Erik Eriksson framhåller att brukarinflytande kan utövas så att säga både av en enskild brukare, icke ansluten till ett råd eller en organisation, och som medlem i, eller representant, för ett råd eller en organisation.

/ Helena Maria

Länkar:

Om medskapande:

Så blir du en medskapande ledare: Landetsfria.se, (publicerad 14 december, 2017).

Tuesday Ryan-Hart – om ett nytt sätt att arbeta

Chris Corrigan (blogg inlägg 18 oktober, 2018): Tuesday Ryan-Harts work on power http://www.chriscorrigan.com/parkinglot/tuesday-ryan-harts-work-on-power/

Brukarrepresentanten och oberoendet

20181101_184313
När forskaren Erik Eriksson, kommunstrategiska studier, Linköpings universitet, pratar om att konsensusperspektivet kan vara farligt, framhåller han att han pratar om ett demokratiskt sammanhang. Hans forskning visar bland annat på att brukarrepresentanter ibland har svårt att vara oberoende. Istället tar de över organisationens tänkande. Bild: Helena Maria

Om två personer verkligen vill komma överens måste de först ha sagt emot varandra. Sanningen är debattens dotter; inte sympatins. (Bachelard, i Bourdieu & Wacquant, 2007:177)
Det här är ett utdrag ur en föreläsning jag var på i torsdagskväll på Dalheimers hus. Jag var och lyssnade på Erik M. Eriksson, fil. dr i socialt arbete och forskare vid Linköpings universitet. Han pratade utifrån sin doktorsavhandling ”Brukarinflytande, sanktionerat motstånd – Relationer, gränsdragningar och inflytande.”
Det var Funktionsrätt Göteborg som bjudit in Erik Eriksson som en del i en pågående föreläsningsserie.
Det viktigaste budskapet kanske, enligt mig, var när han betonade att konsensusperspektivet kan vara farligt – när det leder till likriktning och tystande av oliktänkande. Han betonar att han talar om diskussioner inom demokratiska sammanhang.
För att sätta in det mer i sin kontext så handlar det i det här fallet om relationen mellan brukare och olika personer inom förvaltningar. Det kan vara socialsekreterare men också tjänstemän som arbetar med brukarfrågor och som ska bjuda in” brukare. Det är lätt hänt, framhöll Eriksson, att tjänstemannen ”redigerar” brukares framställningar genom retorik som handlar om att brukaren/na måste vara realistiska och så vidare.
Erik Eriksson understryker dels att bara för att man har olika synsätt/perspektiv betyder det inte att man hatar varandra, (vilket man lätt tror som konflikträdd utomstående kanske), dels att vi måste tillmäta den känslomässiga och idèmässiga tillknytning, som kan uppstå, mellan tjänstemän, socialsekreterare et cetera och brukare, den betydelse den i verkligheten kan få/har. Och detta är applicerbart även på andra yrkeskategorier, som exempelvis journalisters och deras förhållande till politiker. Det gäller att värna/ge akt på sitt oberoende. Det som hjälper här, enligt Eriksson, är att vara uppmärksam, m e d v e t e n om det här riskerna och ”ramarna” som kan uppkomma. Ett kritiskt tänkande är alltid bra att ha med sig i alla sammanhang, påminde han om.


Sammanfattningsvis:
.Det krävs mer medvetenhet om de här aspekterna som Eriksson tog upp, framför allt rörande den idèmässiga- och känslomässiga tillknytningen.
.”Konflikt mellan perspektiv/synsätt betyder inte konflikt mellan människor”.

(Jag kommer att skriva en utförligare presentation av  föredraget framöver)

/Helena Maria

 

 

20181102_211314 (2)_LI
Funktionsrätt Göteborg gör en studie och efterlyser synpunkter!

Länk till avhandlingen:
Erik Eriksson: Sanktionerat motstånd:Brukarinflytande som fenomen och praktik. Publicerad: 010115, Socialhögskolan, Lunds universitet.