Närmare kanten – en fantastisk musikal

I måndags var vi ett gäng som såg musikalen Närmare kanten som är ett samarbete mellan Gyllenkroken och Högskolan för scen och musik. Musikalen är nyskriven och den handlar om psykisk ohälsa på flera olika sätt. Huvudpersonen Jonna flyttar ihop med sin kille och hittar då en gammal speldosa som hon fått på sin fyraårsdag. Speldosan väcker minnen som hon förträngt och hon slutar sova och börjar höra röster. Hon konfronterar sin mamma för att få grepp om vad det är som har hänt men mamman vill inte prata om den svåra familjehemligheten.

Det var en helt fantastisk musikal. Berättelsen var otroligt gripande. Psykosen beskrivs på ett väldigt trovärdigt sätt. Rösterna som tränger sig på gestaltas av kören och Karoline Dons som spelar Jonna lyckas verkligen förmedla den ångest, oro och rädsla som hon upplever när hennes verklighet blir till ett kaos samtidigt som hon försöker upprätthålla skenet av att allt är bra inför sina närmaste. Skådespelarna agerade och sjöng jättebra. Vi var helt tagna allihopa. Vi får hoppas att det kommer fler föreställningar så att fler får chans att se den. Ett par av låtarna finns på Spotify.

/Anna-Karin

”En konsensusretorik kan påverka brukarinflytandet så att det i praktiken inte finns”

Erik Eriksson, forskare och doktor i socialt arbete, verksam vid Linköpings universitet, ser en ny typ av brukarinflytande ta plats, medskapande. De typer av brukarinflytande som han studerat har ofta ramar som brukarna måste förhålla sig till, och det har hämmat deras inflytande, menar han.

Erik Eriksson avslutade sina empiriska studier för avhandlingen, ”Sanktionerat Motstånd Brukarinflytande som fenomen och praktik” omkring 2012 . Då var medskapande inte så populärt som nu.  Medskapande, eller co-production, handlar om att brukarna blir en del av utförandet av arbetet i organisationen.

Peersupport kan ses som en del av det när det exempelvis  startas självhjälps- grupper som blir en del av verksamheten, och brukare är med och driver dem.

Syftet med Brukarinflytandet handlar om maktfördelning, en demokratisering, betonar Eriksson. Han har själv jobbat inom Fontänrörelsen i Malmö, innan han började studera, och blev forskare.

Med brukarinflytande menar Erik Eriksson det här (jag citerar från hans skärmpresentation):
”• Brukares (organiserade) påverkansarbete:
inom, parallellt med, eller mot det offentliga
• System, organisation, individ
• Förenklat: Inflytande över besluts och
policyprocesser, liksom verksamhetens
utförande, inom offentlig förvaltning”.

Det finns fem kategorier, sätt att jobba med brukarinflytande, berättar Erik Eriksson i en föreläsning om Sanktionerat motstånd – Relationer, gränsdragningar och inflytande på Dalheimers hus för ett par veckor sedan.  De fem är utvecklingsarbete, dialogaktiviteter, åsiktsinhämtning, (enkäter), det nämnda medskapande, och utbildning.

Det innebär att vissa verksamheter fått ett krav på sig att skapa exempelvis ett brukarråd eller försäkra sig om brukarnas inflytande eller åsikter på andra sätt. Det lyfts fram vissa syften som alla kan vara med på, det som varit konfliktfyllt har ofta tonats ner.  Det finns en förväntad koppling mellan brukarinflytande och ekonomisk effektivitet, säger Eriksson.Flaggskeppen har ofta varit brukarråden, enligt Erikssons forskning. Inom den här kategorin har det också jobbats med olika modeller för dialog som Open Space.

Åsiktsinhämtning rör sig mer om en riktad inhämtning, anser Eriksson. Det är synpunktshantering med enkäter där man får ge sin syn på det offentligas arbete, berättar Eriksson. Men det kan också vara en förslagslåda.  Brukarna vet sedan inte vad som händer med åsikterna, poängterar Eriksson. Om inte brukarnas åsikter eller kritik leder till förändring så är det inget inflytande, menar han.

Vad blir det av brukarinflytandet i praktiken? Vad är det som man faktiskt gör? Den frågan intresserade Erik Eriksson.

Men också frågan vad brukarinflytande inte är? (Detta utifrån de organisationer som Eriksson studerade).

Brukare i Sverige har inte inflytande över personaltillsättningar (vilket brukare har i exempelvis England). Oftast finns de inte med i beslutsfattande organ, och de har inget inflytande över service och upphandlingar. Brukarna får gärna vara med på många andra ställen, betonade Eriksson, men således inte där det i högsta grad handlar om brukarfrågor, som vid personaltillsättningar.

Brukare från missbruksområdet uppger att det finns färre och färre behandlingar att välja på, och när de föreslår en behandling som de vet har gett lyckade resultat för en kamrat, kan de få tills vara att den behandlingen har vi inte i den här stadsdelen och konsekvensen kanske blir att brukaren hamnar i en behandlingsform som inte alls passar denne och bara går djupare ner i sitt missbruk. På den tiden när Erik Eriksson gjorde intervjuerna ansågs upphandlingsprocesserna för svåra för brukarna.

Ett brukarinflytande som drivs inifrån det offentliga har ofta just begränsningar, vissa inramningar. Dessa är ofta lagda utifrån politiska direktiv och utgör en organisatorisk nödvändighet. Den yttersta gränsen består av lagen, och det går inte att ha ett inflytande som går stick och stäv mot dessa.  Men bortsett från juridiken, menar Eriksson att ramarna är smalare än de borde vara. Det är en av hans slutsatser i avhandlingen (som gavs ut 2015).

Det fanns till exempel förväntningar på hur brukardeltagarna skulle prata och agera i ett visst sammanhang med icke brukarna.  Ett exempel hämtar han från socialtjänsten där dessa ville prata om hur enkäten skulle besvaras, men brukarna som skulle instrueras i hur man besvarar en enkät ville prata om hur de upplevde socialtjänsten. Det blev en paradoxal situation, framhåller Eriksson.

Inom psykiatrin såg Eriksson hur allting som inte passade inom ramarna försvann bort från agendan, diskussionerna.  Bara det som kunde hänföras till gemensamma intressen fördes upp på bordet, enligt Eriksson. Det offentliga ville ha en konstruktiv dialog, och för att få till stånd en sådan blir det mycket ”vi” och ”vi tillsammans”. Men hur mycket är det ”vi:et” värt?

Det var bland annat det som var så intressant med föredraget, att ”vi:et” framstår som villkorat. Det är ett vi, som kanske omedvetet framhålls från exempelvis tjänstemannens sida, som riskerar att ojämlikhet och verkliga intresseskillnader inte finns med utan osynliggörs, menar Eriksson.

I det här konsensusdefinierade, begränsade samförståndet att ”vi ska vara överens” finns det underförstått att man måste vara civiliserad, att man inte får vara oliktänkande. Brukarrepresentanterna instrueras så att säga uppifrån, om jag förstått det rätt, hur de ska upprätthålla strukturerna, enligt Eriksson, om de får för mycket retorik kring hur de ska agera och då har den starka konsensusretoriken påverkat brukarinflytandet så att det i praktiken inte finns. Konsekvensen, påpekar Eriksson, blir att verkliga intressekonflikter och ojämlikheten osynliggörs. Däremot, understryker han, om man är medveten om gränserna kan man omförhandla dem.

Något annat som Eriksson lagt märke till är att förslag som kräver resurser kommer ofta bort. Dessa förslag bemöts med argument som att förvaltningen har fått besparingskrav som de måste förhålla sig till. Sådana förslag måste upp till den politiska nivån, menar Eriksson.

Erik Eriksson talade också om tillknytning och omvänd påverkan. Tillknytning äventyrar oberoendet. Oberoendet är viktigt, betonar Eriksson för det ger möjlighet till alternativt perspektiv och möjligheter att skapa förändring.

Om man är tillknyten emotionellt till en socialsekreterare exempelvis kan man börja tycka synd om denna för hen har en så tung arbetsbörda, och undviker att be om hjälp och kräva det man har rätt till. Det kan också vara att man som brukarrepresentant, när personen som bad om en behandling som inte fanns i stadsdelen, tröstar medbrukaren som bad om behandlingen, och försöker minska hens besvikelse istället för att jobba för och kräva att den behandlingen erbjuds även i den egna stadsdelen. Dessutom kräver att brukarna får finnas med i upphandlingar.

Det som togs upp i föreläsningen, och som finns med i avhandlingen, utgör ett viktigt stoff för vidare diskussioner olika brukarorganisationer och sammanhang.

Erik Eriksson tog också upp varför han valt att titta närmare på brukarinflytande.  Han spaltade upp det så här på skärmbilden:

. Ett populärt och laddat begrepp.

. Ett mångtydigt begrepp.

. Från kritiskt perspektiv till ett politiskt drivet (det kritiska perspektivet stod bland annat den antipsykiatriska rörelsen för)

.Från policy till praktik.

. Möjligheten till maktutjämning.

Erik Eriksson framhåller att brukarinflytande kan utövas så att säga både av en enskild brukare, icke ansluten till ett råd eller en organisation, och som medlem i, eller representant, för ett råd eller en organisation.

/ Helena Maria

Länkar:

Om medskapande:

Så blir du en medskapande ledare: Landetsfria.se, (publicerad 14 december, 2017).

Tuesday Ryan-Hart – om ett nytt sätt att arbeta

Chris Corrigan (blogg inlägg 18 oktober, 2018): Tuesday Ryan-Harts work on power http://www.chriscorrigan.com/parkinglot/tuesday-ryan-harts-work-on-power/

Brukarrepresentanten och oberoendet

20181101_184313

När forskaren Erik Eriksson, kommunstrategiska studier, Linköpings universitet, pratar om att konsensusperspektivet kan vara farligt, framhåller han att han pratar om ett demokratiskt sammanhang. Hans forskning visar bland annat på att brukarrepresentanter ibland har svårt att vara oberoende. Istället tar de över organisationens tänkande. Bild: Helena Lindbom

Om två personer verkligen vill komma överens måste de först ha sagt emot varandra. Sanningen är debattens dotter; inte sympatins. (Bachelard, i Bourdieu & Wacquant, 2007:177)
Det här är ett utdrag ur en föreläsning jag var på i torsdagskväll på Dalheimers hus. Jag var och lyssnade på Erik M. Eriksson, fil. dr i socialt arbete och forskare vid Linköpings universitet. Han pratade utifrån sin doktorsavhandling ”Brukarinflytande, sanktionerat motstånd – Relationer, gränsdragningar och inflytande.”
Det var Funktionsrätt Göteborg som bjudit in Erik Eriksson som en del i en pågående föreläsningsserie.
Det viktigaste budskapet kanske, enligt mig, var när han betonade att konsensusperspektivet kan vara farligt – när det leder till likriktning och tystande av oliktänkande. Han betonar att han talar om diskussioner inom demokratiska sammanhang.
För att sätta in det mer i sin kontext så handlar det i det här fallet om relationen mellan brukare och olika personer inom förvaltningar. Det kan vara socialsekreterare men också tjänstemän som arbetar med brukarfrågor och som ska bjuda in” brukare. Det är lätt hänt, framhöll Eriksson, att tjänstemannen ”redigerar” brukares framställningar genom retorik som handlar om att brukaren/na måste vara realistiska och så vidare.
Erik Eriksson understryker dels att bara för att man har olika synsätt/perspektiv betyder det inte att man hatar varandra, (vilket man lätt tror som konflikträdd utomstående kanske), dels att vi måste tillmäta den känslomässiga och idèmässiga tillknytning, som kan uppstå, mellan tjänstemän, socialsekreterare et cetera och brukare, den betydelse den i verkligheten kan få/har. Och detta är applicerbart även på andra yrkeskategorier, som exempelvis journalisters och deras förhållande till politiker. Det gäller att värna/ge akt på sitt oberoende. Det som hjälper här, enligt Eriksson, är att vara uppmärksam, m e d v e t e n om det här riskerna och ”ramarna” som kan uppkomma. Ett kritiskt tänkande är alltid bra att ha med sig i alla sammanhang, påminde han om.


Sammanfattningsvis:
.Det krävs mer medvetenhet om de här aspekterna som Eriksson tog upp, framför allt rörande den idèmässiga- och känslomässiga tillknytningen.
.”Konflikt mellan perspektiv/synsätt betyder inte konflikt mellan människor”.

(Jag kommer att skriva en utförligare presentation av  föredraget framöver)

/Helena Maria

 

 

20181102_211314 (2)_LI

Funktionsrätt Göteborg gör en studie och efterlyser synpunkter!

Länk till avhandlingen:
Erik Eriksson: Sanktionerat motstånd:Brukarinflytande som fenomen och praktik. Publicerad: 010115, Socialhögskolan, Lunds universitet.

Hur återhämtade personer upplever psykoterapi vid psykos

I en studie intervjuades 20 personer som alla gått i någon form av psykoterapi efter att de haft perioder med psykoser. De intervjuades om hur de upplevde terapin och vad som var till hjälp vid återhämtningen.

Deltagarna var generellt sett nöjda med terapin. De såg det som avgörande att terapeuten hade ett varmt och respektfullt sätt och att denne kom med specifika förslag och råd kring hur man kan hantera olika frågor och situationer. Många av deltagarna utvecklade specifika strategier för hur de kunde hantera positiva psykossymptom tillsammans med deras terapeut. Alla deltagarna tyckte att det var viktigt att de gillade sin terapeut och att terapeuten uppvisade en ovillkorlig acceptans och äkta närhet. Det var viktigt för att bygga tillit och fick deltagarna att känna att det var lättare att berätta om det som var svårt. Terapeuten blev en viktig kompanjon när deltagarna tog sig igenom kaotiska perioder. En annan viktig roll som terapeuten hade var att hjälpa deltagarna att sätta ord på sina tankar och känslor. Flera av deltagarna upplevde att de hade svårt att uttrycka sig muntligt men med hjälp av terapeuten kunde de börja sätta ord på det svåra.

En annan sak som uppskattades av de flesta var när deras terapeut fokuserade på framsteg och positiva beteenden istället för att fokusera på problematiska beteenden. De tyckte också det var positivt när terapeuten hjälpte dem att skapa en bro ifrån det psykotiska tillståndet till världen utanför. Återhämtning var för många av dem, att hitta en meningsfull roll i samhället och att bryta mönster av passivitet och isolering. Här uppskattades det att terapeuten fungerade som ett bollplank och stöttade och samtidigt satte en mild press på dem så att de själva kunde bli aktiva i att hitta rätt arbetsmängd och klara av vardagens utmaningar.

/Anna-Karin

Referens:

Jone Brornestad, Marius Veseth, Larry Davidson, Inga Joa, Jan Olav Johannessen, Tor Ketil Larsen, Ingrid Melle och Wenche ten Velden Hegelstad. (2018). Psychotherapy in psychosis: Experience of fully recovered service users. Frontiers in Psychology, 2018, Vol 9, article 1675. https://www.researchgate.net/publication/327425815/download

Tar antipsykotisk medicin bort psykossymptom på lång sikt? Longitudinell studie av schizofrenipatienter

I en longitudinell studie där man följt schizofrenipatienter i 20 år jämfördes en grupp patienter som tagit antipsykotisk medicin under alla uppföljningar med en grupp som inte tagit antipsykotisk medicin under samma period. Det visade sig att de som tagit antipsykotisk medicin hade mer och svårare psykotiska symptom vid alla uppföljningar än de som inte tog antipsykotisk medicin. Författarna till studien drar slutsatsen att antipsykotisk medicin hjälper bäst på kort sikt vid den akuta fasen av psykosen men för många patienter tappar den sin verkan då de äter den över en längre tid. Jag kan se att det finns metodologiska problem med studien då patienterna inte slumpvalts till de olika grupperna utan valts ut beroende på om de fått antipsykotisk medicin utskriven eller ej, men jag tycker ändå att resultaten är väldigt intressanta då man som psykospatient ofta verkar få höra att det bästa är att fortsätta med medicinen under många år framåt och kanske hela livet. Kanske behöver man tänka om här och bli lite försiktigare med att skriva ut antipsykotisk medicin långvarigt.

/Anna-Karin

Referns

Harrow, T.H Jobe och R.N Faull. (2014). Does treatment of schizophrenia with antipsychotic medications eliminate or reduce psychosis? A 20-year multi-follow-up study. Psychological Medicine, 44, 3007-3016.

Ibland måste man förflytta sig för att förstå

”Jag älskar mitt namn”, skriver Dahiba VO3 efter besöket i Tyskland och Auschwitz. Bild:Helena Lindbom

 

På Blå stället i Angered pågår en uställning som visar behovet att ibland behöver man förflytta sig för att få den historielektion som verkligen öppnar ögonen på en. Själv har jag en gång i tiden (omkring 198), besökt Treblinka. Bild: Helena Lindbom

På väg till aktivitetshuset Gunnareds gård för att möta mina vänner passerar jag genom Blå Stället.  Omkring 2004 gick jag en förberedande konstsskola, Angeredsateljen, och vi hade vår vernissage på Blå stället.  Sedan dess brukar jag alltid ögna igenom den närvarande konsten medan jag  passerar. Ibland stannar jag upp. Det kan vara fotografier, målningar eller teckningar som påkallar min uppmärksamhet. I dag är det en utställning som handlar om en resa till Auschwitz. En resa som öppnat ögonen på dem som var med, som får dem att reflektera, minnas egna upplevelser och begrunda. De har förflyttats till Auschwitz för att närma sig en historisk händelse som en del velat förneka, det främsta exemplet är kanske rättegången mot den brittiske historikern David Irving som förnekade existensen av Auschwitz , vilken man kan läsa om i boken Förintelsen inför rätta: Sanning, lögn och historia – berättelsen om David Irving-rättegången, utgiven , 2001, på Norstedts.

Här är en reflektion från en av deltagarna efter att ha besökt Auschwitz med sin skolklass. Det visar på att historielektionerna får man inte bara genom böckerna, utan det måste kanske till ”förflyttning”, att ta sig till de historiska platserna och besöka dem. Bild: Helena Lindbom

Anledningen till att rättegången blev av var att David Irving stämt den amerikanska författaren Deborah Lipstadt för förtal, enligt Svenska Dagbladet.

Det var genom etikläraren Jason Patrick Stanley som eleverna kunde åka iväg till Polen, närmare bestämt till Krakow och en av de dödsfabriker som kännetecknade det nazistiska Tyskland, nämligen Auschwitz. Under ett års tid kämpade eleverna för att få ihop pengar till resan,  bland annat genom att sälja kakor. Bild. Helena Lindbom

Jag läser elevernas fina anteckningar, ser deras bilder och jag undrar vem eller vilka mäktiga krafter som finns som försöker domptera deras sinnen och säga dem att de inte får identifiera sig med alla de judar och andra misshagliga personer som mötte döden i dödsfabriker som Auschwitch, Birkenau, Chemno, Treblinka och så vidare,  eller uppställda inför dödspatruller och avrättade.  Om det sistnämnda skriver professorn i historia vid Yale universitetet,Timothy Snyder in his N.Y. Times bestseller: Bloodlands  – Europe between Hitler and Stalin (2011),  I ett youtubeinslag berättar han för Marilyn Wilkes, Director of Public Affairs in the Mc Millan Center, Yale University, om boken. Professor Snyder berättar att ”Bloodlands”  handlar om den största moraliska och demografiska  katastrofen i västerländsk historia. Det startade med observationen att under en väldigt kort tidsperiod – 1943-1945 – i en ganska liten del av världen: mellan Baltikum och Svarta havet, Berlin och Moskva mördades 14 miljoner judar avsiktligt.  Forskningen är ännu bara i sin linda om vad som hände under de här åren, betonar professor Snyder. Det återstår mycket att upptäcka.

När jag lämnar utställningen undrar jag vad det är för krafter som försöker intala oss ”att du inte är en av oss”, och vilken ”formation” jag själv ingår i?

 

/Helena Maria

 

Länkar och lästips:

 

Michael Berenbaum & Abraham J. Peck (1998): The holocaust and history: The known, the unknown, the diputed and the reexamined. Published in association with the United States Holocaust Memorial Museum, W.D and Indiana University Press.

Christopher. R. Browning (1992, 1995): The Path to Genocide: Essays on Launching the Final Solution.  Cambridge University Press.

Robert R. Shandley (ed) (1998, 2001): Unwilling Germans? – The Goldhagen Debate. University of Minnesota.

Mark Roseman, (2003), The Wannsee Conference and the Final Solution – a reconsideration. St. Martin`s Press.