En lyckad verksamhet måste läggas ned

512
På måndag (den första december) skriver prästen och ledaren för Hökälla – Grönt arbete och Rehab, John Thulin, på uppsägningspapperna för skötseln av Hökälla våtmarkspark. Bild: Helena Lindbom.

Det är ingen som vill ta över bollen när Svenska kyrkan i Backa lägger ner Hökälla – Grönt arbete och rehab efter tolvt och halvt år. Efter Birgitta Fälts, psykolog inom Svenska kyrkan, kommentar om verksamheten, beslöt jag mig för att åka till Hökälla i Lillhagsparken och ta några bilder med min mobil. Jag fick höra att Göteborgs stad, Räddningsmissionen, Stadsmissionen, ett annat Grönt rehab, Samordningsförbundet och Svenska kyrkan erbjudits ta över verksamheten, men att alla har passat och sagt att de saknar pengar.

Den sista december måste de sju-åtta deltagarna i verksamheten lämna Hökälla – Grönt arbete och rehab, som hittills varit en samordnare inom jobb- och utvecklingsgarantin. Det innebär att ännu ett tryggt och litet sammanhang försvinner för människor som behöver läka och växa innan de kan ta sig ut på arbetsmarknaden igen – eller bara få ha en gemenskap att gå till (när jag säger ”ännu ett litet sammanhang” menar jag exempelvis de fritidsverksamheter för ungdomar som försvunnit i Backa och fältassistentverksamheten som det drastiskt dragits ned på).

När John Thulin, som förutom präst i Svenska Kyrkan är författare, ornitolog och naturvårdare, lämnar över skötseln till  Park- och Naturvårdsförvaltningen inom Göteborgs stad är han medveten om att våtmarksparken inte kommer att få lika hög omvårdnad och skötsel. Han påpekar att den inte har samma tid att lägga ned på omvårdnaden, och pekar på Svankällaområdet,  som jag för övrigt för på tal, som inte får den skötsel som det skulle behöva.

Det är paradoxalt att i tider när grön rehab efterfrågas och naturbaserade aktiviteters betydelse för hälsan accentueras av forskningen, så läggs en sådan verksamhet ned. Det har dessutom bedrivits ett omfattande pedagogiskt arbete vid Hökälla. Förskole- och skolklasser har undervisats ute i naturen av John Thulin och hans medarbetare.  Invid fågeltornet finsn exemplvis en lägereldplats med stubbar för besökare och rekreationärer och skolklasser att sitta på.  Varför knäcka den gren som den verksamheten vilar på? Betydelsen av att vi människor, och inte minst barn, hittar förbindelsen med naturen understryks, inte minst av program som den ”Inre skogen” med bland annat Lars Lerin som sändes igår kväll på SVT 2.

En del av verksamheten som bedriver arbetsträning inomhus har redan flyttat till Glöstorpskyrkan. Resterande verksamhet bedrivs fortfarande i två byggnader i Lillhagsparken ovanför Multikult: I den ena finns köks- och cafédelen med secondhandverksamhet och i den andra finns snickeriet. Snickeriet bygger bland annat fågelholkar och insektshotell.

I en insändare oktober 2019 i ”Tidningen Backa/Kärra med Tuve och Säve”, årgång 15, skriver John Thulin själv: ”Svenska kyrkans biskopar har skrivit ett klimatmanifest som betonar klimat, miljö och hållbarhetsfrågor. Göteborgs stifts biskopar skriver. ‘ Klimatfrågan är en existentiell och djupt andlig fråga. Vi måste lyssna på naturens vånda och rop, vi måste vända om’. Tyvärr har inte biskoparnas rop och vädjan nått Backa pastorats kyrkoråd utan 31 december 2019 läggs natur- och landskapsvården  ner i Hökälla våtmarkspark”.

fågelskådare
Bild: Helena Lindbom

Varje torsdag har Hökälla Grönt arbetet och rehab vandringar i området. De startar vid halv nio-tiden, men man samlas åtta utanför café- och verksamshetsdelen. Utomstående och omkringboende har alltid varit välkomna, betonar en av de anställda och berättar om ringarna på vattnet: Människor som blivit naturintresserade och förbättrat sin hälsa. Det finns många roliga historier som om människor som sagt att fåglar är det sista som de skulle bli intresserade av…men som ändå gått med på en promenad och…just det, blivit bitna.

Under 1970- och 80-talen exempelvis, minns jag kyrkan, (och frikyrkorna), som en stark röst, en röst som betonade kyrkans förvaltarskap över naturen, inte något förmyndarskap. Jag minns präster som var starka röster för fred, inte minst Elisabeth Gerle. Jag kommer på mig själv med att sakna de rösterna, medan jag går och småpratar med John Thulin och de övriga som torsdagspromenerar och skådar fåglar. Jag tror vi såg 22 olika fåglar, kanske 23. Jag var tvungen att avvika innan den slutliga sammanräkningen. Den sista torsdagspromenaden äger för övrigt rum den 19 december.

/Helena Maria

 

 

 

 

Med naturen som hälsofrämjare går vi mot förbättrad folkhälsa

– Vi har en skyldighet att hjälpa den urbaniserade befolkningen att anknyta till naturen, säger Matti Tapaninen, områdeschef för Österbottens naturtjänster, Forststyrelsen/Metsähhallitus i Finland. Bild: Helena Lindbom

Den fysiska hälsan är viktig för alla, men Matti Tapaninen, bland annat områdeschef för Österbottens naturtjänster  i Forststyrelsen (Metsähallitus) och ordförande i ”EUROPARC Federation Working Group on Protected Areas and Health”  tror att de största hälsovinsterna finns inom psykisk hälsovård. Detta läser jag i en artikel på Slu.se:s externwebb, som handlar just om ”Naturupplevelser och hälsa” se här.

Matti Tapaninen betonar att forskningsresultat från många studier ger starka belägg för naturens betydelse för personer i stress eller depressioner.  (läs mer här om just forskningen kring naturens betydelse för hälsa)  Vidare säger han i artikeln att det runt om i världen utvecklas behandlingsformer med naturen som verktyg.  Han berättar att i Danmark och Skottland ligger man långt framme, och där anlitas naturvägledare i rehabiliteringsprogram.  Han framhåller att i Finland så riktas åtgärder till personer i socialt utanförskap, främst unga.

Så här uttalar sig Matti Tapaninen i direktcitat i inlägget:

Det finns unga människor som har så svårt med sociala kontakter att de blivit isolerade i sina hem . Här kan naturvistelser vara det första steget att ta sig ut igen. Vi har även rehabilitering för personer som har utsatts för tortyr. Det är exempel på områden där naturen kan hjälpa. Här behövs samarbeten mellan yrkeskunniga inom många sektorer: naturvägledare, förvalatre av naturområden och hälsovårdspersonal.”

Naturvistelser kan vara första steget för unga som isolerar sig i hemmen. säger Matti Tapaninen, bland annat initiativtagare till projektet OpenAir, genom vilket Forststyrelsen och Uleåborgs Diakoniinstitut arbetar för att främja naturbaserad hälsa och välmående bland Uleåborgs invånare och besökare. Bild: Helena Lindbom

Vidare beskrivs i inlägget hur Matti Tapaninen ser att  uppsökande naturvägledning i stadsnära miljöer kan bli det avgörande insteget till naturen. Naturvägledning och naturvistelser kan också hjälpa till att överbrygga de allt tydligare ojämlikheter i hälsa som Matti Tapaninen och hans kollegor ser, poängteras det.

Matti Tapaninen, som också är medlem i IUCN:s Health Task Force, säger också i inlägget följande:

”Det här ger helt nya arbetsområden för oss som arbetar professionalt med naturvägledning. Vi har ens kyldighet att hjälpa den urbaniserade befolkningen att anknyta till naturen. Vi måste arbeta aktivt med förskola, hälsovård, äldreomsorg. Här finns oändliga möjligheter för naturvägledare. Vi kan bli en viktig del av hälsovården.”

/Helena Maria

 

Referenser och länkar:

Läs gärna inlägget ”Naturen hänger samman och vi behöver återkoppla till den”, se här

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Psykiatri är ett av Frölunda Kulturhus teman i höst.

På Frölunda kulturhus kan man just nu se utställningen ”Ensamhetsmaskinen” mellan den 5 oktober och den 10 november.

Innan jag träder in i konsthallen har jag suttit en bit längre bort i foajén, i riktning mot Folktandvården, och sett en fantastisk film av Annica Engström, där Gunnel Bergstrand, född 1935, berättar om hur hon för drygt femtio år sedan kom som tjugoåring till Restad mentalsjukhus i Vänersborg.  Det är en otrolig upplevelse att få höra denna kvinna berätta och jag ska återkomma till hennes berättelse och återvändandet till Restad som filmen handlar om (se inlägget (det föregående) här).

I Konsthallens programblad läser jag att nio berättare i olika positioner finns med i utställningen vars berättelser framförs av nio andra röster.

Gemensamt vittnar de alla om diagnossamhällets syn på den trasiga hjärnan, och den brist på lyhördhet som drabbar den enskilde som söker vård i psykiatrin i dag.”

Det går också att läsa berättelserna.

Ett skulpturverk befinner sig bakom ett brett band som fungerar som en spärr på vilket det står ”Förbjuden ingång”.  Det är harar. De är vita och deras karaktäristiska öron tycks lyhörda i all dess kroppsliga stumhet. Ett lyhört  ängsligt lystrande efter steg, hurringar eller hårda ord. Det står i programbladet: ”Hararna inuti sover, inget annat.”

Jag bestämmer mig att återvända en annan dag då det förhoppningsvis är lugnare; som det är nu är det mycket ljud och buller utifrån foajén och ur små minihögtalare strömmar hela tiden de olika berättelserna ut. Utställningen är så finstämd, den hade förtjänat en lugnare plats, en stor och rymlig plats men där man kan stänga en dörr bakom sig och stänga ute alla andra röster för att få koncentrera sig på de lågmälda vittnesbörden som varit stumma länge nog.

Utställningen är gjord av konstnären Marie Obbel Bondeson som jobbar som Artist-in-vården på Gävle sjukhus. Hon har också skrivit en bok som man kan bläddra i som heter ”Elefanten och jaget – Elefantens betraktelser i psykvården.” se här

Mitten av rummet domineras av en storbildskärm där en intervju under rubriken ”Breaking the Silence ”med universitetslektorn, författaren och psykoterapeuten Carina Håkansson, rullar.  Där stannar jag upp och börjar lyssna just som hon berättar att neuroleptika både ger kroppsliga besvär och att det händer något med ens sinne, eller själen – om jag får använda det uttrycket, tillägger hon inför intervjuaren som inte syns i bild.

Carina Håkansson, som också leder Stiftelsen Det Utvidgade Terapirummet, berättar vidare om en FN rapport från 2017 (se här) som handlar om mänskliga rättigheter och som slår fast att psykiatrin har körts i botten, och kanske inte är det system som man ska mötas av när man har sociala, psykologiska, ekonomiska, psykiska eller psykiatriska problem. Håkansson förklarar också att den här rapporten är nästintill  okänd här i Sverige. I intervjun tydliggör hon också att även den delen av psykiatrin som ligger utanför, öppenvården, om man ser ut över landet, har fokuset inställt på medicinering.

Under mitt lyssnande får jag reda på att första gången man kommer till öppenvården måste man få en diagnos, i alla fall senast vid andra besöket. Och det oftast av en person som har en manual på närmare hundra frågor, men ingen kännedom om patienten.  Carina Håkansson förklarar att det inte är många som vet detta när de kommer till öppenvården med sin ångest, depression och/eller trauma. Med andra ord bedöms jag utifrån hur jag sitter i stolen, tänker jag. Hur jag svarar, om jag svarar. Om jag kan svara.

Jag läser också ett A4 om International Institute for Psychiatric Drug Withdrawal” (IIPDW) som grundades 2016, och vars konferens i Göteborg Talbart nyligen skrev om se här (och som vi hoppas återkomma till).

Glädjande är också att det kommer att ske ett samtal runt utställningen Ensamhetsmaskinen torsdagen den 24 oktober klockan 18 under rubriken ”Den sociala frågan i litteratur, forskning och terapeutisk praxis.” Medverkande är Carina Håkansson, författare och socionom Susanna Alakoski, som tillsammans med Carina Håkansson är en av grundarna till nätverket Sociala frågan, och Zulmir Bečević, fil dr i Tema barn, lektor och forskare vid institutionen för socialt arbete. Samtalet är ett samarbete med Folkuniversitetet och institutionen för socialt arbete.

Den 4 oktober höll Nätverket Sociala frågan, som bildades 2017, ett möte i Stockholm läser jag på  extendedroom.org./sv/natverket-sociala-fragan , ett möte som bland annat bjöd in till att diskutera och drömma om ett ”socialt pride”  – en process som ska bli spännande att följa . Och som jag ser det,  går hand i hand med exempelvis det arbete som  Elisabeth Puntzi , ledare för ”Centrum för Kritiska Kulturarvsstudier”  bedriver och som hon tillsammans med de övriga författarna gav uttryck för i den ”inbjudan och efterlysning av artiklar” som gick ut inför konferensen i juni i år. (se föregående inlägg)

/Helena Maria

 

”Pat. är frisk och pigg för övrigt”

Gunnel Bergstrand, född 1935, fick en chock när hon efter femtio år, utan kontakt med sjukvården som patient, kom till Högsbo sjukhus. Alla var så vänliga.

Hon berättar sin historia från en bildskärm i en trettio minuter lång film av Annica Engström i en av de breda korridorerna på Frölunda kulturhus.

Vänligheten chockade Gunnel Bergstrand för hon blev intagen på Restad mentalsjukhus när hon var 20 år, och var van vid en helt annan behandling.

Vänligheten öppnade upp en massa; associationer från sjukhusvistelserna kom tillbaka med full kraft och Gunnel Bergstrand började bearbeta sina minnen vilket resulterat i boken ”Pat. är frisk och pigg för övrigt, (2011), Recito förlag.

I hennes journal, som hon begärde ut, och som vi får se utdrag ur i filmen, står det bland annat: ”…lugnar sig en aning, hyperaktiv, kan inte hålla avstånd.”

Gunnel Bergstrand, som var sjuksköterskeelev, anlände till Restad tillsammans med sin mamma, prästen och en granne som hon bett följa med.

Restad mentalsjukhus invigdes 1905 som ett av de största i Sverige på den tiden. Namnet då var ”Vänersborgs hospital och asyl, och var uppfört enligt medicinalstyrelsens arkitekt Axel Kumliens ritningar. Över tusen vårdplatser inhystes i dess byggnader.

Det var 1956, i augusti månad som Gunnel Bergstrand frivilligt kom till Restad. I filmen visar Gunnel Bergstrand själv runt på den gamla stormavdelningen. Vi får också se bilder av de vackra numera kulturhistoriskt värdefulla omgivningarna. Kanalen med den långa bryggan ut som hon försvann ner till när mamman och de övriga pratade med läkaren om hennes tillstånd. Det stod sedan i journalen att patienten hade försvunnit och var svår att hitta.

Diagnosen blev manodepressivpsykos, och Gunnel Bergstrand tilläts inte fortsätta sin utbildning till sjuksköterska.

Det är en berättelse som berör, och som jag känner igen mig i  mycket (även om min första erfarenhet av mentalsjukhus kom knappt 25 år senare). Och jag vet att det är många fler än jag som gör det, och jag hoppas att filmen når ut till många, många. Inte minst till äldre, som Gunnel Bergstrand, eftersom den psykiska ohälsan ökar även bland denna grupp se här. En grupp som jag tänker har ”fostrats i en mycket hård skola”, där man inte talade om sig själv, sitt inre, sitt psyke. ”Huvudet” var ett känsligt ämne.

Gunnel Bergstrand berättar om behandlingen på mentalsjukhuset, den diagnos hon fick, hur hon bemöttes och vad hon upplevde, men också vad hon bevittnade; hur detta sedan påverkade de möjligheter hon hade och de val hon gjorde för resten av livet.

En av de händelser som Gunnel Bergstrand tar fram är hur hennes församling reagerade när hon stod beredd att börja berätta om den här delen av sitt liv.  De ville inte att hon skulle gå ut med det i tidningen, att hon ”legat i bälte och härjat på Restad”. Hon framhåller att människor inte ska komma och säga att det ”inte är något” med en psykiatrisk diagnos.  Gunnel Bergstrand menar att de människorna inte förstår hur djupt skammen över en psykiatrisk diagnos är och hur den kan följa med under livets gång. Inte minst när det gäller att ta körkort.

Gunnel Bergstrand säger att hon har tänkt på hur lätt det är att kapa en identitet nuförtiden och de tankarna ledde vidare till den lilla kyrkogården som ligger i utkanten av sjukhusområdets västra del. I sluttningen ner mot kanalen står det hundratals kors, berättar hon. En del är det bara siffror på medan personalens, exempelvis sjuksköterskornas och läkarnas har med namn och allt och hur mycket de saknas av anhöriga, påpekar Bergstrand i filmen.

-Vem var 2611, frågar sig Gunnel Bergstrand i filmen, och vi får se en bild på ett järnkors med dessa siffror på. Begravningsplatsen med är omgiven av höga granhäckar och de numrerade järnkorsen är många. Förutom siffrorna står det ett K för kvinna, ett M för man.

– Vem var 2611, upprepar Bergstrand och fortsätter:

– Jag vill komma ihåg alla dessa kvinnor som gick runt i en ring och aldrig kom ut någonstans.

De här människorna som är begravda här, berättar hon vidare, fick inte ens ha sitt namn med, för de skulle glömmas eftersom de varit psykiskt sjuka.

-Jag kan inte glömma. Jag tycker att de här människorna behöver upprättelse, om än i efterhand.

 

I sin kondenserade, men innehållsrika bok berättar hon bland annat om ett av hennes mammas besök. Det kryper fram att hennes bror för några dagar sedan hade åkt hela vägen till Restad, tio mil, på sin vespa. När han stod framför dörren till avdelning 10 fick han inte komma in, relaterar Bergstrand i boken. Avdelningssköterskan tog emot honom och rapporterade att hans syster helt enkelt var för dålig för att ta emot besök. Han hade åkt förgäves och fick ta sig hem de tio milen bäst han ville. Jag citerar:

Utan omsvep berättade mamma besvikelsen. Sköterskan hade inte ens gett mig någon hälsning från min bror. Hon visste inget om hur intensivt, jag längtade efter någon, som kände mig. Vad är friskt och vad är sjukt?

De kunde låsa in mig – de kunde låsa ute honom. Mamma berättade som det var.

– Vet du, när han kom hem grät han.

De tårarna har betytt mycket för mig.

(ur Journalen: 16.9. Besök av modern och en broder)  (sid. 21 i boken  ”Pat. är frisk och pigg för övrigt”. 2011. Recito förlag)

 

 

(se också översiktsplan Restad- Brinketorp)

*

Gunnel Bergstrand får mig att tänka på den spännande interdisciplinär konferens som hölls den 11-12 juni i Göteborg år som handlade om psykiatrins kulturarv: ”The Material and Immaterial Heritage of Psychiatry.” (Psykiatrins materiella och immateriella kulturarv).  Gunnel Bergstrand är med och skriver ”Mad Peoples History”, (jag inväntar en bra översättning till svenska…kanske ”Dårarnas historia” eller ”Tokarnas historia”?) med sin modiga historia och ingår just i det psykiatriska kulturarv som är så viktigt att bevara och göra känt.

Arrangör för konferensen var  historiska institutionen. Över trettio seminarier hölls under konferensen, som också kommer att resultera i en bok med arbetsnamnet ”Narrating the Heritage of Psychiatry”. Det berättar Elisabeth Punzi, ledare för ”Centrum för Kritiska Kulturarvsstudier som också är docent i psykologi vid Göteborgs universitet.

Psykiatrin har varit med kontroverser sedan den sett dagens ljus som disciplin, skriver de fyra författarna Elisabeth Punzi, institutionen för Psykologi och ”Center for Critical Heritage Studies, Göteborgs universitet, Nika Söderlund, Institutionen för Socialt arbete, Göteborgs universitet, Christoph Singer, Department of English, Paderborn universitetet och Cornelia Wächter, Department of English, Bochum universitetet till det ”Call for papers” som sändes ut inför konferensen.

Frågor om kulturarv är sparsamt noterat inom den mentala hälsovården, och vi hoppas kunna höja medvetenheten kring detta, säger samma fyra författare som skrivit ”Call for papers” under rubriken ”Kulturarv och Välbefinnande”. De poängterar:

Människor med psykologiskt lidande och/eller traumatiska erfarenheter är mer än deras svårigheter; de existerar i en kontext där kulturellt kulturarv och platser kan vara av stor vikt. Människor är förbundna med varandra, och till traditioner, platser och till tankar om framtiden.  De konstaterar att det hur som helst inte finns någon enkel förbindelse mellan kulturarv, mening, och hälsa eller välbefinnande och skriver:

Heritage, traditions, places or environments, are not healing in themselves, such assumptions represent a simplistic and an essentialist view of human beings as well as environments. People from different backgrounds have different preferences, habits and desires. In order to understand the connections between heritage and wellbeing, we need to encounter the inherent diversity of heritage as well as of human beings.”

 

Här kommer också en ungefärlig översättning till svenska av det”Call for papers” som sändes ut före konferensen:

De senaste årtionden har de biomedicinska perspektiven kommit att dominera, och huvudfårans narrativ representerar idéer om konstant framsteg medan den psykiatriska vård som föregicks beskrivs som omänsklig och ovetenskaplig, allt under det att nuvarande praktikerna anses vara humana, effektiva och vetenskapliga. Att betona historiskt förtryckande praktiker tjänar till att rättfärdiga pågående praktiker och det kan bidra till dagens/av pågående orättvisa.

Genom historien har det alldeles tydligt funnits förtryckande och omänskliga interventioner, men det har emellertid också funnits empatiska och holistiska perspektiv och approacher, som understrukit vikten av att må bra, att meninggöra, (meaningmaking) och att känna/ha tillhörighet betonar de fyra författarna, och understryker att dessa tenderar att bli/vara exkluderande från det dominerande narrativet.

Rent allmänt, anför de, finns det en tendens att bortse från psykiatrins och den mentala hälsans kulturarv både i materiella och immateriella termer.

Byggnaderna är ofta rivna eller återuppbyggda som företagsparker, SPA-anläggningar eller bostadsområde, och spåren från områdets förflutna blir på så sätt bara utplånade.

Viktiga frågor som uppkommer är:

Vilkas narrativ blir negligerade eller tystade i den här processen?

Vilkas narrativ är sedda; uppfattade som viktiga att bevara?

Vem har fått/ges auktoriteten att berätta ”sanningen” om historien och psykiatrins och den mentala hälso-omsorgens kulturarv?

Åsidosättandet av att betänka och bevara patienternas berättelser, och andras, som utmanar den dominanta diskursen vid vilken tidpunkt som helst under historiens gång, berättelser som kanske uttrycker en känsla av skuld för de förtyckande praktiker som har tagit och fortfarande tar plats runt om i världen. Det kan också vara förbundet med framstegsidéer, som att vi lever i en era av vetenskapliga genombrott utan behov av att antingen se bakåt eller åt sidorna. Eller till ansträngningar som drar uppmärksamheten från det överväldigande lidande som klienterna erfar.

Erkännandet av psykiatrins immateriella och materiella kulturarv skulle kunna vidga perspektiven på dess historia såväl som på de praktiker som är i omlopp och framtida praktiker. Vi behöver reflektera över vilka delar av psykiatrins kulturarv som ska bli erkänt och bevarat, skriver de fyra författarna vidare i ”Call for papers”.

Vilka nuvarande praktiker är kvarlevor av förtryckande historiska utövningar och perspektiv? Vi behöver också överväga hur frågor som kulturarv skulle kunna bidra till möjligheter till att formulera kritik och ge alternativ till exempel genom aktivism, brukarrörelser, visuell konst, hantverk, kreativt skrivande och också hur kreativa uttryck bidrar till välbefinnande och bättring, och till vetenskaplig och klinisk insikt.

Vad kan vi lära från tidigare praktiker och aktiviteter och nuvarande alternativ till huvudströmningen i psykiatrin skulle kunna vara specifikt viktigt för etniska minoritetsgrupper och migranter, som vid sidan av kvinnor, LGBTQ människor och människor med socioekonomiska svårigheter ofta har varit förtryckta just genom etablerade diagnostiska procedurer och behandlingsinterventioner betonar de fyra författarna och understryker att förtrycket fortfarande är pågående.

 

/Helena Maria

”The International Institute for Psychiatric Drug Withrawal” håller konferens i Göteborg i helgen.

I pressmeddelandet  från IIPW, (iipdw.org),  som mejlats ut läser jag att de främsta internationella experterna på området samlas den 27-29 september här i Göteborg för att främja bättre forskning på, och för att stödja verksamheter som är inriktade på att hjälpa människor att fasa ut från psykofarmaka -något som det betonas i pressmeddelandet ofta kräver en långsam  utfasning under lång tid.

Just nedtrappningen av psykofarmaka är något som snabbt håller på att uppmärksammas över hela världen, understryks det. Det pekas på en ”report” från Public Health England, se här, som publicerades tidigare den här månaden, se här. Den är ett upprop för verksamheter som kan hjälpa människor att fasa ut från antidepressiva läkemedel och benzodiazepiner.

I pressmeddelandet citeras tre av styrelsemedlemmarna,  fil. dr och psykoterapeut Carina Håkansson, grundare av familjevårdsstiftelsen och Stiftelsen Det Utvidgade Terapirummet,  John Read, klinisk psykolog och professor, och psykiatrikern och med dok. Magnus Hald.

Carina Håkansson, universitetslektor och författare, säger exempelvis om helgens konferens:

”In bringing together such expertise, we hope to promote practices that help families, friends and practicioners support the safe reduction and withdrawal from psychiatric drugs. The IIPDW believes that informed choice and consent in relation to psychiatric drugs is an often ignored human right”.

Carina Håkansson skriver i mejlet med pressmeddelandet att det finns stora brister i forskning och praxis vad gäller säker nedtrappning av psykofarmaka.

Professor John Read kommenterar konferensen så här:

An important aspect  of the network meeting will be to examine recent evidence and share skills gained while supporting people who come off their psychiatric drugs. Included will be discussions on scientific studies that underpin the need to gradually withdraw and examples from peer support initiatives”.

Dr Magnus Halden skriver:

From this meeting, we expect to be able to add significantly to the discussion about withdrawal from psychiatric drugs and to do so by including clinicians, researchers and people with experience of psychiatric drugs”.

I januari i år hade Hogskolen i Innlandet, Elverum, (läser jag på Det utvidgade Terapirummets hemsida) en workshop som handlade om ”personorienterad och trygg nedtrappning av psykofarmaka” se här. Det står i bakgrunden till workshopen bland annat att ”vi har olika bevekelsegrunder för utveckling av ett sådant möjligt studietillfälle”, men man betonar att ”primärt kommer önskemålet från ett ökande antal brukare om att själva få delta i beslutsfattande om sin egen medicinering, också om detta bara skulle innebära nedtrappning.” En av de inbjudna talarna till workshopen var bland annat Carina Håkansson från IIPDW.

Høgskolen i Innlandet i Norge är för övrigt i färd med att utveckla den akademiska världens första utbildningserbjudande i Norden i ”trygg nedtrappning av psykofarmaka” (se ovan).

IIPDW bildades  2017  under ett vetenskapligt symposium anordnat av  Stiftelsen Utvidgade Rum i Göteborg,  just  för att svara mot ett behov av att bättre förstå vidden av, och skälen till varför psykofarmaka blivit något av en internationell epidemi, och för att utveckla evidensbaserade vägar att hjälpa människor att på ett säkert sätt trappa ned och fasa ut dessa läkemedel, enligt pressmeddelandet.

Under 2018 arrangerade IIPDW en kurs om nedtrappning i Göteborg med deltagare från ett tiotal länder, se här. Några av dem kommer att delta under nätverksmötet i 27-29 september.

-Ett syfte med kommande helg är att planera för liknande kurser, konferenser och andra sätt att nå ut till alla som på ett eller annat sätt berörs av rådande brist vad gäller kunskap och faktiska alternativ vid nedtrappning, berättar Carina Håkansson.

Förutom de tre nämnda styrelsemedlemmarna ingår också Professor Peter Gøtzsche, Danmark i styrelsen, Olga Runciman, klinisk psykolog, också Danmark, och Robert Whitaker, publisher, USA.

/Helena Maria

 

Om en bok som vill befinna sig i rörelse

Startskottet för boken ”Manifest – för ett socialt arbete i tiden” skedde i Göteborg vid ett professorsmöte 2017.

Det berättar professor Magnus Dahlstedt, professor i socialt arbete vid Linköpings universitet, i ett program från UR Samtiden, inspelat på Folkets hus i Hammarkullen, 2019.  Här följer ett referat från första hälften av programmet. (se också intervjun med Carina Håkansson, en av grundarna till nätverket Sociala frågan i tidigare inlägg här och här)

Vart befinner sig det sociala arbetet? Vart är det på¨väg? Vad kan det vara? Bland annat de frågorna vill professor Magnus Dahlstedt, en av redaktörerna bakom boken ”Manifest – för det sociala arbetet i tiden” sätta i rörelse.

Dahlstedt redogör för hur mötet bland annat syftade till att de närvarande skulle prata om vad vi står inför och behovet, som de ser, av en social mobilisering för förändring. Och en sådan förändring kräver människor betonar Dahlstedt, och ser det som en viktig uppgift att vara ute och tala och inbjuda till samtal. Han och kollegan Philip Lalander, professor i socialt arbete vid Malmö universitet, erfor på kvällen efter mötet att det förelåg en tystnad kring det sociala arbetet. En tystnad som de hänför till en avstannad diskussion om vart det sociala arbetet befinner sig, vart det är på väg, och kunde vara.  De identifierade en djupgående kris i det sociala arbetet som måste diagnostiseras, och som ett led i det arbetet kom boken till. De ville inbjuda till en bred diskussion om det sociala arbetet. De framhåller samtalets förändrande kraft, och menar att ett samtal måste få ta tid.

De båda redaktörerna och de olika forskarna som medverkar i har tagit sig an några av de utmaningar som det sociala arbetet står inför. För att hitta vägen ur det sociala arbetet i dess bredd behöver det undersökas mer. I frivillig regi bedrivs också en mängd socialt arbete som också behöver undersökas, betonar Dahlstedt.

Han förklarar att boken inte kunde inrymma alla områden, och att intresset var så stort att man fick tacka nej till många bidrag.

Som sin utmaning har Dahlstedt ett särskilt fokus på det sociala arbetet i migrationens tid. Dahlstedt inleder programmet med att konstatera att möjligheterna att skapa sig en framtid skiljer sig åt. Vem du är, var du bor, eller snarare vem du ses som, spelar roll framhåller han.

Lalander betonar också social mobilisering för förändring. Det är inte alltid så lätt att vara klient, eventuellt göras till ett ärende, objekt, till någon som ska aktivera sig själv i den individualiserade diskursen, säger han och fortsätter:

”Vi försöker skriva utåt, inte bara för akademikerna själva.  I slutet av varje kapitel finns ett förslag till vad som kan göras, berättar han. Den här boken ska sättas i rörelse, den ska sättas i spel: Mellan människor i dialog, i förändring. Det är vår ambition i alla fall och det är därför vi kallar det manifest också”.  

När de ser ut över det sociala landskapet ser de dels det de kallar ”individualisering av sociala problem. Lalander påpekar att man lägger skulden väldigt mycket och ansvaret på enskilda människor. Det blir nästan som ett mantra, någon slags ideologi som blir till sanning, menar han. Det här tillsammans med alla diagnoser och den utbredda medikaliseringen att problemen sitter i människans biologi, vilket görs till en sanning, där exempelvis läkare får en stor auktoritet i ett sådant sammanhang, hävdar han. Och det är något han ser som något som måste lyftas fram för att ”auktoritet och sanningar” har en förmåga, enligt Lalander, eller rättare sagt, han och hans kollega ser hur ”den tränger in i människans medvetande, den tränger in på socialkontoren och i huvudet på dem vi kallar klienter också”.

Det skapar skuld och känslor av otillräcklighet, och känslor av att vara misslyckad, summerar Lalander.

Han tar också upp att vad de också ser väldigt tydligt när de blickar ut i det här landskapet är en permanentad och tilltagande ojämlikhet, som är kopplad till sociala orättvisor. En del människor, kanske beroende på var man föds har sämre möjligheter än andra, säger han och fortsätter: ”De har svårare utgångspunkt än andra. Det ser man på unga människor exempelvis. Det kan vara olika livslängd i olika områden. I Malmö exempelvis kan det vara 7-8 års skillnad i hur länge man lever om man jämför de välbeställda områdena med de, vad ska vi kalla dem, mer utsatta områdena”.

Det här är väldigt allvarligt, inskärper han, och tillägger att det samtidigt är det nästan något som har naturaliserats, som om det i det individualiserade samhället ska vara så.  Det är ”the facts of life” i detta samhälle.  Han konstaterar att ojämlikheten blir väldigt naturlig och anför att då måste man ställa sig upp och säga ”det här får väldigt stora konsekvenser” och vi måste utforma det sociala arbetet mycket mer. Det sociala arbetet är mycket viktigt för att hantera det och adressera social ojämlikheten, betonar professor Lalander.  Och jobba mer strukturellt är väldigt viktigt och genomgripande.

Vidare tar han upp att de ser en marknadsstyrning inom det sociala arbetet liksom inom sjukvården och andra domäner kan man säga, i de system som möter människor som har det svårt av en eller annan anledning. Pengar har fått allt större betydelse, och att man mäter med pengar, understryker han. Ska man övertyga politiker om någonting ska man säga hur mycket det kostar. Bara en sådan sak. Varför är det viktigast?    Är inte människans sörjbarhet, liv v i k t i g a s t ?

 

/Helena Maria

Länkar:

https://urskola.se/Produkter/211043-UR-Samtiden-For-ett-socialt-arbete-i-tiden-Om-boken-Mani

Magnus Dahlstedt: Stå upp för orten

Magnus Dahlstedt & Maria Olson: Utbildning,  demokrati medborgarskap, (2013), Gleerups

Philip Lalander & Bengt Svensson: Perspektiv på social utsatthet, (2014), Studentlitteratur AB

Philip Lalander: Hela världen är din – en bok om unga heroinister, (2001) Studentlitteratur AB

Lejontrappan.blogg: ”Haveri vad gäller rätten till bostad”